Jag kan sakna poesin i huvudet. Alla lösa pusselbitar som letar efter en helhet, ett sammanhang.

 
Men så kommer en säsong igen då strömmen går igång igen och nätterna blir ljusa och jag känner och jag lever och jag minns. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag tror att jag skiter i vilket. 
 
 
 

Friday, never hesitate

 
 

Chili & wasabi är mina vänner

 
Mat är som bäst när den är så stark att en svettas medan en äter den. Så fick jag det sagt.

Smak av sommar

 
 

"Just go with it, don't think"

 
 

Persuasion

 
Se på fan.

Det är nog lite närmre till himlen från Österlen

 
 
 

Den lilla detaljen

 
 
Fint att U19 tog hem guldet, mindre fint att de inte får alls samma firande som U21. Men det förstås, U19 var ju kvinnor, U21 var män. 

Grillkväll, SingStar & Harrys

 

"I don't know what time feels like"

 
 

Learning to love yourself is the greatest love of all

 
Vad sägs om uteserveringshäng & Yellow Mike en fredagskväll? En tackar!
 

Livsnjutarlivet fortsätter

 
Och har en tråkigt en tordagskväll kan en alltid roa sig med appen Crazy Heliumbooth. Träningsvärk i magen utlovas.

Systembolaget levererar igen

 
Kan ha varit så att jag knappt kunde sluta skratta. Kan ha.

The greatest love of all

 
Idag är det två år sedan jag åkte och hämtade denna gulleplutt. Det är en ynnest att få vakna vid hennes sida om morgnarna.

Life lesson

 
 

Jag har en hattlampa, du har ingenting

 
 

Ullared, släktlunch & löpartur

 
För två år sedan sysslade jag fortfarande med crosstraining ungefär fyra dagar i veckan och kunde äta någorlunda. Så att dra ut på löparturer då var otroligt lätt och roligt - jag fullkomligt älskade det och klarade springa en mil vid fjärde tillfället (trots att ena foten gick åt helvete vid 6 km). Nu, när jag inte konditionstränat på några månader eftersom jag inte kunnat äta, är det en helt annan femma... jag har provat på att springa vid tre tillfällen i år och varenda gång har det känts som att jag ska dö efteråt, plus att jag fått ta en del intervaller för att inte svimma av andnöd (och näringsbrist). Håhåjaja. Nej, tacka vet jag yoga...
 
...och genom att yoga, klarar en av Gekås i Ullared hur lätt som helst (om en får vila upp sig en stund i sportbaren, förstås). 
 
Sen är det fint att sitta i en solstol och lyssna på Sara Beckers sommarprat. 

Stödbensöl

 
Jag vill nästan spara burken.

I miss you so much it hurts sometimes

 
30-årskalas, Tivoliparkenhäng & uteserveringshäng. Festligheter med tre olika sällskap på samma dag. Jag har verkligen fått min ungdom tillbaka. Jag älskar livet. 

Learning to fly

 
Igår gjorde jag en anmälan till patientnämnden och även en ny till IVO, där jag förklarade lite mer ingående varför det inte varit möjligt för mig att anmäla händelsen inom två år. Idag ringde patientnämnden upp. Snabb service, en tackar. De kommer att göra en avidentifierad skrivelse till verksamhetschefen på kliniken som gjorde missen gällande min inflammerade tarm, i syfte att de kan vidta åtgärder så att ingen annan drabbas av samma sak. Så sa han:
 
"- Man kan också göra en anmälan till någonting som heter Inspektionen för vård och...
- Har jag redan gjort!"
 
Det är alltså IVO. Och så förklarade jag deras fullkomligt idiotiska resonemang. Jag passade på att fråga om det är lönt att anmäla gamla händelser och syftade då på "du får helt enkelt sluta äta och dricka för vi hittade ingenting". Det var det så klart inte, även om det resulterade i sjukhusskräck som gjorde att jag inte klarade av att söka vård på tre år. För det går ju inte att göra så mycket åt nu, även om det uppenbart är många socialt inkompetenta rövhattar som arbetar inom vården. 
 
Sen berättade han att han fick googla IBS eftersom han aldrig hade hört talas om det. Och då kunde jag inte låta bli att brista ut i skratt. Har du ont i tån kommer de för farao hänvisa till IBS. Alla magproblem idag klassas som IBS. Men han var trevlig och försökte sätta sig in i vilket lidande jag haft i elva år, samt uppmanade mig att göra en anmälan till patientförsäkringsbolaget. So I did. Och sen släpper jag det. 
 
Och visst. Jag skulle kunna välja att sörja att mitt vuxenliv fram till nu på många sätt varit ett rent helvete i och med magproblemen och sjukvårdens ovilja att hjälpa mig. Att jag först vid 29 års ålder kan få ett drägligt liv. Fast jag väljer nog att i stället vara tacksam för att jag äntligen får behandling som hjälper och fokusera på att livet nu bara blir bättre och bättre. 

Semester!

 
 

Red

 
Att vara inte-rödhårig var inte min grej. Inte än. 

You did not break me, I'm still fighting for peace

 
"Oh why can I not conquer love
And I might have thought that we were one
Wanted to fight whis war without weapons
 
And I wanted it, I wanted it bad
But there were so many red flags
Now another one bites the dust
Yeah, let's be clear, I'll trust no one 
 
I've got thick skin and an elastic heart
But your blade it might be too sharp
I'm like a rubberband until you pull too hard
I may snap and I move fast
But you won't see me fall apart
'Cause I've got an elastic heart"

Since eatin'

 
"Du har fått sådan lyster i ansiktet!"

Och jag kommer spara alla hennes lappar

 
"Du skriver förbannat bra!"

Jag har alltid rätt

 
Idag hade jag uppföljningssamtal med läkaren efter att ha provat medicin mot inflammatorisk tarmsjukdom i två veckor. Så nu har vi konstaterat att jag har Crohns sjukdom.
 
"- Du hade rätt hela tiden!
- Jag är inte så dum som jag ser ut!
- Du är precis så smart som du ser ut!"
 
Läkaren trodde först att jag skämtade när jag berättade hur bra jag mår. Jag, som aldrig använder ironi...
 
Denna veckan har jag matlådor, med lagad mat i, med mig till jobbet för första gången på tre år. TRE. Så jag har tagit mig friheten att göra en ny anmälan till IVO och en till patientnämnden. Jag är ändå en positiv och envis människa, även om jag i höstas började planera för var jag skulle göra av katterna... men jag vill då verkligen inte att någon annan drabbas på samma sätt. Upprättelse för egen del struntar jag fullkomligt i. 

Easy livin'

 
Fast; jag älskar verkligen mitt jobb. 

Rock and roll all nite

 
Varenda kväll nu är det samma sak; jag vill inte sova, jag vill dansa & sjunga.
Varenda natt & morgon; frossa, kallsvettningar & värk. 
 
Det min kropp försöker säga är att en veckas semester var på tok för lite.
Men, I'm coming back for more. 

Kiviks marknad

 
 

You had me at wasabiärtor

 
 

Breaking up with God

Jag fullkomligt älskar Ola Salo. Det var ren och skär lycka att stå i en folksamling och dansa loss till Breaking up with God. Sen var det fint att äntligen få se Thåström live. Nu väntar en veckas arbete innan det är dags för semester igen. 

Inte ens en kolvastång

 
Fredagen bjöd på öltältshäng & gästböcker.

I'm in heaven

 
Vad glad en blir av att kunna äta. Det här med att vara pigg är också en häftig upplevelse. 

Changes

 
 

Inspektionen för idioter

Jag skulle förvisso säga att missförhållandet ökar ju längre tid som går innan misstaget upptäcks, och att det därför finns ännu större skäl att utreda saken. Den här motiveringen är nog den mest korkade jag någonsin läst. Nåja, jag åt pizza till frukost idag - FÖR ATT JAG KAN!

Let's talk about the weather

 
Typiskt bra torsdag i gott sällskap. Ska avsluta semesterveckan med att se Thåström och Ola Salo live. Underbart!

I love you

 
 

Life is good

 
 

De små stegen kan ibland vara de stora

 
Till  de som gnäller på de små små stegen som tas för jämställdhet, som de tycker är helt onödiga med argumentet att en borde lägga krutet på det som "faktiskt spelar någon roll" i stället, har jag bara en sak att säga:
 
Förändring är en process. Den tar tid. En förändring som jämställdhet är ingenting som görs i en handvändning (det har ju hittills aldrig uppnåtts, så det talar för sig självt). Det behöver nästan smygas in, genom små små saker som faktiskt gör en skillnad i det stora hela, som sakteligen påverkar attityderna i samhället. Så jo, de små små stegen spelar roll. De spelar kanske all roll i världen. 

And you need someone around you

 
Om mindre än en månad fyller han 11. Men han måste leva så länge jag gör det. 

Eller så går allting åt helvete

 
Jag har egentligen inte orkat vara särskilt politisk på sistone. För jag ser hur kylan växer sig starkare, och kan inte låta bli att tänka att allting går åt helvete. Men stundtals får jag ny energi igen. 
 
Jag vill att sex timmars arbetsdag införs. För jag vill att fler ska kunna arbeta än idag, och jag vill att de som arbetar heltid ska orka ha ett liv förutom arbetslivet. Jag vill att alla i samhället inkluderas och får samma värde och möjligheter att leva ett bra liv. Jag förstår fortfarande inte hur något så självklart kan uppfattas som radikalt av andra människor, men det gör det. 
 
Den nya gnistan kommer ur tröttheten och frustrationen på all orättvisa, och hur den fortsätter att bre ut sig. Jag är förbannat trött på löjliga normer och orättvisa privilegier. Trött på diskriminering, både på att se andra drabbas, och att själv drabbas. Trött på att de privilegierade blir kränkta och sparkar neråt när en påtalar privilegierna och försöker avkräva ansvar även uppifrån, inte bara nerifrån. Trött på att bli anklagad för att vara manshatare enbart för att jag tycker att förövarna har ett ansvar och inte offren. Trött på förlegad syn på sexualitet och könsidentitet, på cisnormen och heteronormen. 
 
Idag är vi slavar under nutidens skeva normer som främst handlar om vinstintresse och arbetsduglighet. Det finns inte utrymme att uppfylla sina drömmar, det finns inte utrymme att leva fritt, att avvika från normen och vara den en är. Det finns inga öppna hjärtan, det finns bara blickar som vänds inåt och förakt som vänds mot det som är främmande, som en inte förstår eller vågar se. 
 
Det här är inte en värld, en verklighet, jag alls vill leva i och det har jag vetat sedan alltför unga år. Men så länge jag gör det, så kommer jag att kämpa för förändring. För kanske kan andra, efter mig, få uppleva något bättre. 

Mustasch

 
 
 

Almedalshäng

 
 

Sommar i city

 
Livemusik, sockerchock, fuldans & balkonghäng. Typiskt bra lördag.
 

Möhippa

 
 

Semester

 
 

Misstron mot sjukvården är befogad

 
Idag var jag hos min läkare. Det visade sig att man vid koloskopin jag genomförde 2012 kunde konstatera att jag visade tecken på inflammation i tarmen, men detta rapporterades inte/följdes inte upp utan det enda man fokuserade på var att det inte var cancer. Så skönt att den lilla missen inte har orsakat något som helst lidande i mitt liv... 
 
Men nu ska jag i alla fall prova en ny medicin utifrån denna nya kunskap. Jag har blivit tillsagd att inte läsa om biverkningarna... 

Äntligen sommar

 
 

RSS 2.0