Jag säger som jag brukar:

Ålder är en benämning på hur länge man varit vid liv.
Inget annat.

Igår hängde jag med Sara och Emil ner till bowlinghallen igen för att vara social och se Tjombi träna. Emil håller sån låda att det inte blir många ögonblick man inte skrattar ;) Så jäkla go unge!

Idag är det dags att ta tag i sitt liv igen. C-uppsatsen dras igång och det kommer bli intensiva veckor framöver. Med tanke på att jag skrivit en sådan förut, vet jag precis hur lättad jag kommer bli den dag den är färdig och opponeringarna är över. Frihet!

För övrigt så skulle jag behöva min aptit tillbaka. Den försvann för en och en halv vecka sedan och nu börjar det kännas på allvar att kroppen inte riktigt kan hantera det. När IBS:en somnar in, går ju magkatarren igång. Härligt att de kompletterar varandra så bra. Jag blir nästan tårögd.

Ändå är det svårt att inte simma i välbehag. Jag har så många fina vänner och ljuset är tillbaka. Att vara social gör så förbannat gott.

I fredags drabbades jag av fenomenet lappsjuka. Så jag slängde mig på en tidigare buss för att åka hem till Malin. Så småningom fick vi sällskap av de två herrarna som joinade oss i TP en kväll. Oskar skulle upp och göra högskoleprovet dagen efter, så utgång för hans del var inget alternativ. Men Robin följde med och på Biljardkompaniet fick vi sällskap av Peter. Jag har fortfarande inte riktigt smält hans röda toppluva =)

När det var dags att dra vidare, skjutsade Peter oss till Stora Torg för att sedan fortsätta hemåt. Sedan Banken brann, har de 20-årsgräns istället för 18-årsgräns. Men jag ville ändå försöka få in Malin på mitt favoritställe. Och det gick =) Tidigare hade jag chattat lite med en gammal vän som jämt flänger rundor - är det inte Irland så är det Tyskland ;) Det visade sig dock att han var hemma över helgen och jag lyckades locka honom till Banken. Ibland är ett dansgolv den absolut vackraste platsen i hela världen. Poffe var sedan snäll och skjutsade hem mig.

På lördagen lämnade jag sängen på tok för tidigt för att göra Sara sällskap i bowlinghallen medan Tjombi och hans lag tävlade. Och vinst blev det =) Sedan var det till att inom loppet av några få timmar lyckas bli av med hjärtklappning och allmän slitenhet. Efter en kopp kaffe var jag pigg igen och började bege mig till Åhus. När jag satt på bussen och betraktade världen med bra musik i öronen, kände jag mig riktigt lycklig. Det kändes helt fantastiskt att åka hemifrån när det fortfarande var ljust ute.

Hos Emelie blev det tjejfest med Guitar Hero och SingStar. När alla anlänt bjöd hon på en jättegod vit ckokladmousse med marshmallowsmak toppad med bär. Förfesten var jättetrevlig och det var bra underbart att få sjunga lite Disneylåtar. Jag hade nog avlidit av skratt om jag skullat sjunga den utländska delen i Lejonkungens En värld full av liv. Det var ju fantastiskt underhållande bara att lyssna på andras försök ;) Sedan bar det av mot staden och Banken. Och huvudet var fullt av:

Jag har väldigt långsökt humor idag och har lyssnat alldeles för mycket på Bob hund, men jag kan inte låta bli att tänka på Kronfågels nuvarande kris när jag hör följande rader:

Telefonen är nu inlämnad på lagning. Försäljaren höll givetvis med mig om att även om jag använde diverse sladdar frekvent till telefonen, så ska den inte gå sönder redan efter ett par månader. Jag fick under denna process reda på att garantin gäller i hela två år - skitbra!

Sedan övergick jag till att strosa på stan. Det var väl det jag visste - jag ska inte ha tid till det. Det är ju då jag fyndar... plånboken blir inte lika glad som jag blir ;)

Och dagen har bjudit på massor med sittdans. Det är så svängig musik att det inte finns något alternativ. Man kan inte vara annat än lycklig.

Jag hade dessutom en kompis med mig hem idag. En palm. Han ska väl ändå kunna överleva utan överdos av solljus?
Dagens bästa fynd var ändå ostbitar från märket La vache qui rit. De smakar precis lika gott som Billinges oststavar. Inte förrän nu kan jag förlåta att de togs bort ur sortimentet.

Ikväll har jag varit social. Det här måste vara personligt rekord. Jag har gått från att vara enstöring till jättesocial. Men det innebär också många nya intryck och mindre tid till att analysera, så nog snurrar det i min skalle.

Och jag gick aldrig in i någon lyktstolpe. Däremot var jag väldigt nära att gå in i en främling eftersom jag var vilse i min egen värld ;)

Nu börjar jag bli misstänksam. Är Murphys lag inblandad i det hela?

När jag skulle lägga mig tillrätta på spikmattan, la jag all tyngd på ena armbågen, med förutsättningen att spikmattan inte skulle ligga där jag valde att sätta den. Det var den. Jag skar mig blodig och skrattade åt mig själv.

Nu steg jag nyss upp för att koka kaffe. I ren förvirring hällde jag yoghurt istället för mjölk i kaffet. Gudars, vad jag skrattade åt mig själv.

Med andra ord finns det en stor risk att jag trillar i kanalen idag när jag är inne i stan ;) Möjligtvis att jag nöjer mig med att gå in i en lyktstolpe. Och halkar omkull i den hala sluttningen inne på Resecentrum. Jag var ju trots allt så klantig som barn att jag nästan på allvar trodde att jag var otursföljd. Det var därför jag resonerade som så; alla vanliga dagar var otursdagar för mig. Då måste ju fredagen den 13:e rent logiskt innebära tur för mig. Jag prövade teorin och fick den bekräftad åtminstone vid ett tillfälle. Haha ;)

Nu ska jag försöka dricka mitt kaffe i lugn och ro.  Helst utan att börja hälla innan kopp nått munnen, så jag slipper spela ner hela mig ;)

Nu har jag gnällt färdigt om hur drygt det är när tekniken sviker.

Jag har i alla fall haft en jättetrevlig kväll hemma hos Sara även ikväll. Hennes hund var nyklippt och därmed hälften så stor som i vanliga fall. Vissa skulle kalla honom "bögig", vilket de också gjorde, men jag tyckte han var söt och fräsig =) Ju mer man ser av ögonen, desto bättre. Alltid.

Detta innebär att jag varit social varenda kväll denna veckan, hittills. Det känns helt fantastiskt att faktiskt ha den orken. Och att få lite luftombyte. Enough said.

Nu ska jag kela lite med spikmattan och hoppas på att solen skiner när jag vaknar imorgon. Något jag hoppas på ännu mera är att personalen i Telenorbutiken ska vara mer serviceinriktade och tillmötesgående än vad de på Phonehouse var. Annars sitter jag i skiten, så att säga. I värsta fall får jag asa med mig Malin dit för hennes argumentationsförmåga leker man inte med ;)

Jag har tre gamla mobiltelefoner för sådana här "nödsituationer" ;)
Hade dock varit skoj om jag kunde få liv i någon av dem... två är stendöda, en är låst till Telenor, vilket är den operatör jag har, men den ska ändå vara nosig och be mig stoppa i ett sim-kort när jag har det i. Teknikens under, my ass. Och jag som är så otroligt stresstålig (not) får nog gå och lägga mig på spikmattan innan hjärtat rusar upp i halsgropen på mig.

I juli 2008 köpte jag en mobiltelefon med hela kitet - bra digitalkamera, mp3-spelare...
Jag tänkte att det kunde vara en bra investering då jag är en klant som lyckas bli av med mp3-spelare och ha sönder digitalkameror. Har jag allt i ett kan bara en sak gå sönder eller försvinna ;)

Det dröjde dock inte mer än 3-4 månader innan det började glappa. Telefonen slutade samarbeta med USB-kabeln, men så länge batteriladdaren fortfarande gjorde det, orkade jag inte lämna in den. Jag löste det hela tillfälligt genom att köpa en bluetooth adapter.

Nu vet jag inte om min mobiltelefon tog fasansfullt illa upp för att jag glömde den hemma idag, men nu har batteriladdaren sagt upp sitt samarbete. Det som är lite småjobbigt är att alla mina telefonnummer ligger lagrade i telefonen och inte i sim-kortet. Mobiltelefonen är totaldöd och det här känns inte jätteroligt. Satana perkele, sacramento idioti, sacre bleu... FOR HELVEDE! Som grädde på moset får jag inte loss locket så jag kan plocka ut sim-kortet. Hahaha.

Jag var inte särskilt lycklig när jag tittade på termometern i morse. Men med en tjock jacka, en närvarande sol och glad musik i öronen, kändes livet väldigt fint ändå. På jobbet har jag dock emellanåt yttrat diverse svordomar, såsom Sacramento idioti men jag har ändå sjungit på franska och lyssnat på vackra låttexter. Dessutom var Glenn och Elin väldigt underhållande när de satte -ski efter varannat ord de yttrade =)

Dagens klockrena kommentar kläckte dock Lennart ur sig vid lunch:
"...han var lika bred om axlarna som en talgoxe är mellan ögonen!"

Jag skrattade nästan lika mycket som jag gjorde igår när jag tittade på Robert Gustafssons Lösvikt. Det var 83 minuters konstant fuktiga ögon, kan jag säga.

Minusgrader.

Världen är uppenbarligen helt ur led och jag tycker inte om det.
Alls.

När jag gått och lagt mig började jag inse att kaffe inte gör mig pigg, men det gör sannerligen att jag får svårt att somna.
Det var nästan kört när jag sedan kom att tänka på när Malin pratade om att man sväljer spindlar i sömnen ;)

Just nu vill jag bara kräkas.
Det är snö utanför mitt fönster. SNÖ!
Det här går jag bara inte med på.
Jag är väldigt frestad att bara gå och lägga mig igen, gå i ide.
Trots allt hade jag väldigt trevliga Twilight-drömmar.

Jag minns doften längs fälten där jag ville bosätta mig. Och alla pastellfärger.
Edward kunde läsa mina tankar och serverade mig ett halvt körsbärsträd.
Och den vackra vägen vi cyklade längs precis i början... en allé av jättevackra, intensivt gröna träd.
Sedan vaknar man till äcklig snö. Nej.

Ikväll har jag varit hemma hos Sara och knarkat kaffe och haft kuddkrig med hennes äldste son. Tjombi kom hem och var mör efter en fotbollsmatch. Det där är allt en härlig skara. Där kan jag slappna av. Det är jättefint att ha flera ställen där jag känner mig trygg. Tidigare idag log jag lite när jag tänkte på vilka människor jag har i mitt liv. Det är allt ifrån 18 till 33 år spridda på en yta som sträcker sig från Malmö till Gällivare.

Nu är jag hög på kaffe men har på tok för lågt blodsocker.

Har borrat in näsan i Sesams päls och hållt om honom, dragit fingrarna längs hans mage och vibrerat av hans spinnande. Han är överlägset det vackraste som existerar. Det räcker att jag ställer mig och tittar på honom, för att han ska börja spinna. Jag skulle ha kunnat somna sådär, sittande på golvet med huvudet i fåtöljen. Fast jag ska nog ändå förflytta mig till spikmattan och titta på The Mentalist tills jag nästan somnar. Jag skulle också vilja kunna analysera människor sådär bra. Fast å andra sidan lyssnar jag hellre på vad de har att säga. 

Idag var det dags för tvillingarna att döpas. Barn är verkligen magiska. Under loppet av några minuter kan de dämpa ångest och sätta ett fånleende på ens läppar. Så efter att ha fått kela med både Viktor och Hanna, kändes världen ganska underbar. Och Hässleholms kyrka måste vara den trevligaste jag befunnit mig i.

Jag har aldrig, på en och samma kväll, haft behovet av att uttrycka hur gammal jag faktiskt är. Å andra sidan hade det inte så stor effekt. När sängen kallade blev jag följd hem av en 15-åring och en 19-åring. Haha. Hahaha.

First things first: det var dags för 9b-träff - vilket innebär att några av tjejerna från grundskoleklassen återförenas. Jag anlände hos Sofi först och även om jag var väl medveten om vart hon flyttat, smög nervositeten på i sista sekund. Jag hade trots allt aldrig varit där och med tanke på hur förvirrad jag är, hade jag inte blivit förvånad om en 80-årig gubbe öppnat och förklarat att jag kommit fel ;) Men rätt kom jag och huset var jättemysigt. Det bjöds på otroligt god mat så jag trotsade rädslan och tog två gånger. I min värld är det sannerligen ett tecken på att någonting är gott ;) Sedan följde lite roliga lekar/tävlingar. Jag och Jojo var i samma lag och duktigt vassa - detta till trots förlorade vi. Kvällen var verkligen jättetrevlig. Vi spelade lite neger & president, vilket var nostalgi på hög nivå eftersom vi spelade det varje rast på högstadiet. Vi pratade om kärlek - vi var trots allt tre som har fast förhållande och två bittra singlar ;) Jag vill inte men jag är ändå hoppfull. Det är en ganska rolig blandning. Min empatiska förmåga fick mig att tänka mig in i hur vackert det faktiskt kan vara.

Så småningom var det dags att runda av kvällen, och då cyklade jag inom Roine eftersom Tjombi & resten av bowlarna firade en seger där. Jag är sannerligen glad att jag svängde inom, av flera skäl. Bland annat fick jag faktiskt driva lite med Jönsa för att han stack hem förra helgen och blev bakfull istället för att följa med ut ;) Och ja... det var sannerligen en intressant kväll. Jag fick i alla fall sagt att Sara inspirerar mig till att vara ordentligt rak och ärlig mot människor i min närhet som jag annars trippar på tå runt. Jag är så diplomatisk man kan bli, men någon måtta får det minsann vara. Även där hade jag jätteroligt så jag kröp till kojs bra mycket senare än jag hade tänkt. Det var fint att träffa så många härliga människor på en och samma kväll.

Nu har jag pratat med min fina Ida i telefon. Hon har så söt röst! Min egen klingar inte direkt vackert i jämförelse ;)

I övrigt har vi firat Våffeldagen idag istället för på onsdag. Det svaldes blandat med rädsla för konsekvenserna. Men ännu har jag inte avlidit ;)

Ibland glömmer jag bort vårens baksidor. De senaste dagarna har jag dock blivit påmind - nästäppa, kliande hals, fuktiga ögon och nysningar. Hej, pollenallergi!

Så fort jag börjat känna mig som människa igen, har jag ett telefonsamtal inplanerat med Ida. Vill inte direkt sitta och snörvla i hennes öra ;)

Sen måste jag bara få följande sagt:
Jag kommer aldrig någonsin acceptera att mensvärk är något naturligt. Ska vi tala evolutionslära en stund är det faktiskt så att artens överlevnad bygger på fortplantning. Hur är det då naturligt att behöva genomlida en sådan smärta som får en att vilja slita ut livmodern? Skulle skaparberättelsen mot förmodan vara sann, önskar jag Gud ett blixtnedslag i arslet. Amen.

Det är så otroligt komiskt ändå: Grand är inte roligt och kommer aldrig att bli det! Bara att inse ;) Men har man bara gott sällskap, uthärdar man allt ;)

Vid halv åtta mötte jag upp Malin & Kelly och förfesten satte igång. Någon jag inte hört av på mycket länge hörde minsann av sig - Linus skulle inte jobba för en gångs skull och var sugen på krogrunda. Så han mötte upp oss på väg till Biljardkompaniet och jag hade glömt hur förbannat underhållande den killen är!

Målet för kvällen var att spana in Class och eftersom de inte öppnar förrän midnatt, ansåg vi att det skulle räcka med att vara där vid den tiden. Fem över tolv var vi på plats för att ställa oss i en enorm kö. Malin blev otålig och kom med idén att vi kunde gå till Grand. Kön tycktes dock lika lång och stillastående där. Så vi gav Class ett nytt försök men efter att ha konstaterat att kön verkligen inte rörde sig, med undantag av de som gav upp den, gick vi ännu en gång bort till Grand. Precis när vi hängt in jackorna blev det strömavbrott, och det var tydligen inte bara där. Det verkade hålla i sig så vi beslutade oss för att gå igen. Precis när vi fått jackorna igen, gick strömmen igång. Så otroligt komiskt att jag dör av skratt inombords när jag tänker på det ;) Det var bara till att hänga in jackorna igen, gå mot baren och sedan inta dansgolvet. Herrarna vägrade dock att svänga de lurviga - det var lite mesigt ;) Man får ju anstränga sig lite - det är inte det lättaste för mig heller att dansa loss till dålig musik ;) Eftersom Grand är ett otroligt tråkigt uteställe, fick vi fördriva lite tid hemma hos Malin innan jag tog nattbussen hem.

Efter några säsonger brukar de flesta serier till slut tappa gnistan.
Men inte Scrubs.
Även åttonde säsongen håller måttet och jag sitter och skrattar rakt ut i min ensamhet. Underbara, (smått sjuka), serie :D

Det är hur lätt som helst att vara rak mot raka människor.
Och svårt att vara rak mot människor som själva inte är det.

Det är inte längesen jag verkligen aldrig var social om vardagar. Mycket beror på bristen på energi, men det har även haft andra orsaker. Vinden har dock vänt!

Idag satte jag mig på bussen till stan vid lunchtid för att möta upp härlige Johan och ta en promenad genom Tivoliparken, införskaffa ny hatt åt honom samt dricka kaffe latte och samtala på Café Fenix i några timmar. Vädret har dessutom varit riktigt fantastiskt emellanåt, så det har varit uppknäppta jackor även idag. Så detta har också varit en väldigt trevlig dag, och den där fikan var ju trots allt ganska efterlängtad ;)

Jag sitter och ritar för första gången på väldigt länge. Önskar att jag gjorde det lika ofta som när jag var yngre.
Ansikten har jag aldrig haft lätt för och det är även där jag kör fast just nu. Och då talar jag ändå om ett ansikte i profil. Men skam den som ger sig ;)

Om inte annat, så är det trevligt att använda pennorna jag fick av Ida i födelsedagspresent. Eftersom jag är vänsterhänt, skriver jag inte gärna med blyerts eftersom det bara smetar ut sig. Men rita går bra ;)

Eftersom jag helt plötsligt har energi, passar jag på att använda den till lite roliga saker.

Kvällen har jag spenderat med Sara, Tjombi och Emil. Först var jag borta hos dem och tog en kopp kaffe och bara umgicks och pratade. Senare for vi för att titta på när Tjombi tränade bowling. Vilka pepptalk Emil kunde ge, den ungen är störtskön! Jag fick mig väldigt många goda skratt, vill jag lova =) Och det var flera som levererade dem - snacka om hög testosteronnivå i den bowlinghallen!

Så jag har haft en väldigt trevlig onsdagskväll! Det är helt underbart att vara social.

Vilket väder! Det går ju alldeles utmärkt att sitta ute på trappan och dricka kaffe i bara linne. Det kunde jag ju trots allt göra för två år sedan också i mars ;) Så i detta nu kan jag inte låta bli att undra hur Håkan Hellström tänkte/kände när han skrev raden "Jag kastar sten mot solen för jag hatar den". Jag har i alla fall motsatt känsla för den.

Vissa dagar vill jag bara sitta på en buss hela dagen, vara totalt avslappnad och lyssna på alla vackra ord som sjungs i mitt öra via hörlurar.

Det är oftast brist på intelligens som får människor att bete sig illa.
Ibland beror det på att man färgas av sina egna känslor, då de är starka i den givna situationen.
Men oftast begriper man helt enkelt inte bättre. Möjligtvis spelar brist på moral in också.

Jag säger: leva och låta leva!

Tomten mitt emot min busshållplats har äntligen börjat invaderas av vårblommor igen. Nu skiftar gräsmattan i vitt och lila. Så idag har jag varit på strålande humör. Jobbet har varit lite roligare än vanligt, och solen har värmt min rygg trots blåsten som förringar den. Termometern har passerat 9 grader och det har varit möjligt att gå med jackan uppknäppt. Och framför allt; luften smakar och doftar lite bättre än vanligt. Som jag har längtat efter våren!

På tal om min sötplopp till katt, har han varit väldigt lycklig över dagens härliga vårväder. Han har visat detta genom att spinna i princip hela dagen. Det är inte ofta jag lyckas få bra foton på honom, men nyss lyckades jag få ett som är så sött att mitt hjärta nästan exploderar:

Idag har jag fått hem en jättegod müsliblandning. Går man in på http://www.minmusli.nu/ kan man nämligen välja vilka ingredienser man vill ha, så får man blandningen hem i brevlådan.

Just ja. Inatt drömde jag att jag tog världens vackraste foton. Solnedgånen färgade först himlen cerise, och sedan förvandlades världen till ett slags godisland för en stund. De fotona hade jag velat ha på riktigt. Willy Wonkas chokladfabrik kan liksom slänga sig i väggen. Alice underland också. Det här var beyond beauty.

Jag måste ju ha världens sötaste katt.

Han vaknade nyss och efter lite matintag och kel gick han mot dörren för att bli utsläppt i det fina vädret. Han ställde sig på trappan, tvekade och vände för att gå in igen. Så satte han tassarna mot mitt knä och sträckte sig upp mot mig medan hans vackra ögon var fixerade vid mina. Han ville bara ha ännu en kram. Sedan var han redo att spatsera ut. Sötboll! Han är sannerligen en enorm lyckokälla.

Jag kan nog inte beskriva i ord hur fantastiskt underbart det känns att få vakna pigg och utvilad. Att solen dessutom lyser så starkt utanför fönstret att jag blir bländad, gör bara upplevelsen ännu mera fantastisk.

Igår återfick jag dessutom min motivation som varit bortblåst hela året. Det blev nämligen dags att bosätta sig på stadsbiblioteket och ta tag i c-uppsatsen! Jag har fått vila och slicka lite sår. Nu är jag redo för nya tag. Återigen är välbefinnandet på min sida!

I fredags återlämnade jag spikmattan till Elin, och tackade så hemskt mycket för lånet. Den gjorde sådana underverk för mig att det känns som att hon introducerat mig för min räddning. Skillnaden var enorm.

Idag fick jag hem min alldeles egna och det var inte en dag för tidigt. Den hade verkligen behövts i morse då jag var tillbaka i zombiestadiet. Det spelar ingen roll om jag börjar med en dusch som piskar min rygg med sin värme. Det spelar ingen roll att jag dricker en varm kopp te innan jag går till bussen. Jag får inte igång min blodcirkulation ändå, och det är en stor anledning till att jag jämt är så trött som jag är, att jag fryser konstant och sitter och slumrar till så fort jag sitter ner. Det är där spikmattan gör sina underverk med mig - börjar jag dagen med en kvart på den, sätter den igång blodcirkulationen och förser mig med energi. Vissa morgnar har jag gått upp tidigare för att hinna motionscykla i en kvart och på så sätt bli piggare, men det har dessvärre inte gjort så stor skillnad. Blodet har börjat pumpa saktare igen ganska omgående och tröttheten tagit över mig igen.

Underverk nummer två är att spikmattan får mig att slappna av så pass mycket att jag lyckas somna om kvällarna. Sömnproblemen har haft makten över mig de senaste två-tre åren nu och receptfria sömntabletter har inte hjälpt mig. Jag fastnar i sömnstadie ett och kommer aldrig vidare till djupsömn. Därför känns det också som att jag ligger vaken hela nätterna igenom och vissa gånger har jag säkerligen gjort det. Men lägger jag mig på mattan innan det är läggdags, somnar jag snart.

Så vi kommer sannerligen bli bästisar, spikmattan och jag. Den är så välkommen så, och definitivt värd sitt pris.

Av mig fick Malin champagne, ett ljus med hennes namn på samt ett frågesportsspel i födelsedagspresent. Champagnen köpte jag dels för att det är stort att fylla 18, men också mycket på grund av att jag visste att hon skulle bjuda på tequila men inte själv dricka, så jag ville kompensera med något. Jag är väldigt medveten om Malins kärlek till ljus, så när jag såg ljuslyktorna med namn på, var det en självklarhet att hon skulle få ett sånt. Slutligen vet jag hur mycket hon gillar TP och att hålla igång hjärncellerna, så nu har hon ett nytt spel att försöka klå Kelly i ;)

Eftersom jag tycker om att ge bort lite personliga presenter, gjorde jag ett tappert försök att göra ett eget gratulationskort. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det uppskattades och det är huvudsaken ;)

Med tanke på fredagens alkoholintag, blev jag väldigt förvånad när jag igår ändå vaknade piggare än vanligt. Spikmattans effekter som sitter i, månne? ;) Strax efter fem befann jag mig hemma hos Sara och fick skratta åt hur Tjombi sluddrade i telefonen. Han och Jönsa hade varit i Tyskland och handlat under dagen och därmed druckit öl hela dagen. Så det skulle allt bli spännande att se vilken form de skulle befinna sig i vid sju, då vi skulle hämta upp dem. Jag måste verkligen säga att Tjombi har hittat en kanontjej med jättesunda värderingar. De är så otroligt perfekta för varandra.

Vid sju hämtade jag, Sara och Peter upp fylletrattarna, vilket verkligen var en upplevelse. Att använda ordet "full" för att beskriva deras tillstånd, var en ren underdrift ;) Men glada var de och bjöd på många skratt. Kan ju säga att det var vatten som gällde för de bägge herrarna när vi anlänt till Tjombis lägenhet. Jönsa gav upp tidigt för att gå och lägga sig. Jag hoppades på att han skulle kvickna till och hänga med ut sen, men bakfyllan hade satt klorna i honom. Vi andra begav oss till Chillout för att dansa och idag har jag träningsvärk - jisses! Jag fick nöjet att träffa Johan också.

Jag såg så mycket fram emot att få ge Malin en födelsedagskram i fredags. Så då störde det mig mer än någonsin att bussen alltid är ungefär tio minuter försenad. I detta fallet en kvart, till och med. Det är inte acceptabelt att det är så varenda gång. Snart skriver jag ett mail till Skånetrafiken, det säger jag. Jag tycker ju att de själva borde inse att de måste ändra tiderna...

Men fram kom jag till slut och fick äntligen möta hennes leende. När alla gästerna trillat in, åt vi. Jag fick avnjuta en jättegod bit lax och sallad. Det är det som är så sött med henne - hon tar så stor hänsyn till mina magbesvär. Så inte fick jag ont i magen =)

Efter maten bjöds det på tequila och det är verkligen farligt gott. Eftersom jag inte var den enda som är stormförtjust i den drycken, blev det några shots. Tyvärr vill hjärnan mer än kroppen hanterar. Det resulterade i att jag inte kom in på Grand. Men jag fick dansa med Malin i hennes vardagsrum, så besvikelsen var inte enorm. Jag tyckte mest att det var otroligt komiskt. Dagen efter fick jag höra att Jocke hade total minneslucka av hela kvällen, och då skrattade jag ännu mer. Tequila är livsfarligt ;) Så vad jag gjort för att fördriva tiden mellan elva och två är ett rent mysterium. Men hem kom jag och det är det allra viktigaste. Eller nästan; allra viktigast var att Malin hade en rolig födelsedag. Och på fredag gör vi ett nytt utgångsförsök ;)

Lättroad som jag är, kan jag glädjas ganska mycket åt att råka gå och trampa på skumplast som placerat sig på golvet.

I övrigt så är presenterna inslagna, kortet är skrivet och högtalarsladden är nerpackad. Jag sitter i nylockat hår och smuttar på ett glas vin för att pausa medan jag låter tiden gå. Nu är det inte länge till jag sitter på bussen på väg till Malin och får ge henne en rejäl födelsedagskram. Och jag har dessutom hunnit med att avnjuta tacos med quornbitar och guacamole. Den här dagen har minsann varit riktigt snäll mot mig.

Spikmatta, träningsdvd, pilates och därefter yoga - det är vad jag kallar en perfekt start på dagen!
Och just nu är The Shins - Phantom limb lite skönare än alla andra låtar.

Idag är det fredagen den trettonde för andra gången i år, och det innebär att det är fina Malins 18-årsdag! Äntligen kan jag ta med henne till ett dansgolv istället för att dansa loss i ett vardagsrum någonstans. Ikväll slår vi klackarna i Grands tak men först ska hon firas ordentligt. Jag längtar!

En av de gladaste låtarna jag lyssnar på, på jobbet just nu är Hot Hot Heat - Middle of Nowhere. Fast när jag läser texten är den väl inte riktigt lika glad som melodin ger sken av:

Denna dagen har innehållet mycket lyckohormoner.
Jag och mamma begav oss till Hässleholm för att gå en shoppingrunda med hennes syster. Det var jätteskönt att bara gå och strosa och inte ha en tid att passa. När jag handlar i Kristianstad, springer jag på som om det inte finns någon morgondag eftersom jag har busstider att passa och oftast är väldigt trött. Jag hade egentligen tänkt låsa plånboken men det är ju när man har tid att strosa som man verkligen hittar saker. Så nog blev där några fynd, alltid ;)

Vi vilade benen på ett café och avnjöt räk- eller sillmackor. Underbart gott!
Sedan åkte vi hem till Magnus och Susanne för att fika en andra gång och kela med deras söta tvillingar. Vilket mirakel tvillingar är ändå! När Hanna ler och skrattar, smälter hjärtat som sockervadd. Och Viktor somnade sött i min famn.
Här är mamma med Viktor och Susanne med Hanna:
Nu börjar tillvaron kännas meningsfull igen. Energinivån gör enorm skillnad!

Nu när jag återfått lite energi, vill jag tacka ja till saker jag annars tackar nej till. Antar att jag blev lite influerad av Yes man trots att det är flera veckor sedan jag såg den.

Jag fick erbjudande om att följa med till O'Learys ikväll för att se Manchester United spöa Inter. Sedan jag var där för första gången, föll jag lite för atmosfären och ville absolut uppleva den under någon form av sportevenemang. Vidare kändes det lockande att få se hur utelivet ser ut en onsdag. Så jag tackade ja och körde in.

Jag blev en aning besviken när det visade sig att O'Learys var fullbokat, så vi fick nöja oss med Banken. Och väl där hade jag mest tankarna på annat håll. Några skratt och skämt blev det men det skar lite på insidan ändå, av flera olika skäl. Jag kunde inte slappna av och kände mig mest malplacerad. Och nu i efterhand känns det som att jag inte borde varit där över huvud taget. För jag vill inte göra folk ledsna eller upprörda. Fast. Jag tyckte om att få se storebrors leende igen. Och det är rätt så roligt att lyssna på kommentarer som "Den passen kunde min mamma tagit!"

Nu ska jag lägga mig på spikmattan och förhoppningsvis falla in i djupsömn.

Min dag har varit helt fenomenal på grund av all ny energi. Det känns fantastiskt att ha ork och därmed ha närmre till skrattet än vanligt (inte för att avståndet brukar vara särskilt långt när det gäller mig). Efter en promenad som målade kinderna röda, kändes det som att våren invaderat min kropp - underbart! Visserligen var det molnigt, motvind och vattenpölar längs trottoarerna men känslan nådde fram. Ingen vind har kunnat blåsa omkull mig idag.

Jag är så tacksam över att få känna mig mänsklig igen!

Det här är helt enormt. Idag har jag, tack vare spikmattan, vaknat pigg och utvilad - något som aldrig någonsin händer!
Behöver jag säga att lyckan är total? ;)
Det här är helt underbart.

Igår kväll beställde jag två spikmattor - en till mig och en till mamma.
Den kommer bli omtyckt och värderad.

Nu har jag legat på spikmatta den senaste halvtimmen.

Jag får ju säga att den gett ett gott första intryck - jag tror nämligen att jag aldrig känt mig så totalt avslappnad i hela mitt liv. Slumrade till ett par gånger gjorde jag också ;)

Just nu är jag röd och öm på ryggen men det kommer inte att hindra mig från att lägga mig på den igen när det är dags att sova.

Det allra bästa måste nog vara att smärtan i ryggen släppte. Jag har så mycket problem med min rygg att jag ibland vaknar om morgnar och har jätteont hur jag än ligger - därmed är det omöjligt att somna om.

Det här verkar med andra ord lovande!

Hade jag bara kunnat somna igår kväll, hade jag nog varit hur pigg och glad som helst i morse. Men mina sömnproblem kvarstår så det var tungt att stiga upp. Dagen har flutit på bra ändå. Så länge man har bra musik är allting genomförbart ;)

Någon gång under den tid jag inte jobbade eftersom jag hade praktik, började en praktikant på mitt jobb. Hon är fortfarande kvar, så jag har också fått nöjet att lära känna henne lite grann. Idag kom jag på mig själv med att sakna henne lite då hon inte hade tittat in hos mig under den första timmen. För hon är en glad person som verkligen ger energi. Jag har aldrig varit så social på mitt arbete som jag är nu. Att ta fem-tio minuter (ibland mer) till att bara konversera lite med henne är numera nästan en rutin och det är inte längesen som jag aldrig någonsin tog pauser. Det är många positiva förändringar på mitt arbete nu, för min del. Jag har ändrat attityd och insett att hälsan är bland det viktigaste jag har.

När hon väl dök upp, halkade vi in på ämnet sömnproblem och hon berättade att hon brukar lägga sig på en spikmatta när hon har svårt för att somna. Och att hon kan ta en tupplur på den mitt på dagen och sen vakna energifylld istället för slö. Så hon erbjöd mig att låna den. Om den lyckas göra samma underverk för mig, ska jag lätt investera i en sådan. Så det här ska bli spännande! Den ska tydligen fungera på följande sätt:

• Placerade i ett perfekt geometriskt mönster, behandlar effektivt akupressurpunkter och nerver utmed ryggraden.
• Löser effektivt alla sorters spänningar, frigör endorfiner och lyckohormoner.
  
• Det ger en meditativ djupavslappning.

Med andra ord är den precis vad jag behöver ;)


I övrigt stod vi i hennes hall och pratade om allt mellan himmel och jord i en timme. Dessutom hade hon en väldigt söt och kelen katt som påminde mig om två katter jag haft - Tusse och Plutten. Så nu sitter jag här och saknar de små liven. Katter är bland det bästa som finns.

Jag känner mig hoppfull. Jag verkar ha fått lite energi tillbaka - äntligen!

Så ikväll har jag varit pigg nog att åka bort till Sara och Tjombi. Vi och Peter har spelat ett roligt sällskapsspel som heter Veckans värsta och är i stil med Pest eller kolera. Tjombi fick den roligaste frågan, som han dessutom vägrade svara på: "Vad hade du helst valt - att ha sex med din mamma eller med din pappa?" Hahaha, usch och fy! Jag fick också en äcklig fråga, men inte riktigt på den nivån: "Vad hade du helt valt - äta en död fisk som spolats upp på stranden eller en levande groda? Jag valde fisken. Den är i alla fall död ;)

Vi ska testa det igen på lördag då det kommer vara alkohol inblandat, vilket med stor sannolikhet kommer göra det ännu roligare! ;)

Jag är lätt i sinnet och glad i själen, så det känns inte det minsta tungt att det är måndag imorgon. Bring it on! ;)

Haha, jag glömde nämna två komiska saker som hände under gårdagen.

För det första; min egen granne visste inte vem jag var. Först hälsade han på mig i baren, eftersom vi såklart brukar hälsa när vi springer på varandra på krogen. Vid ett senare tillfälle kom han fram till mig och sluddrade "Jag tycker jag känner igen dig..." No shit, Sherlock ;)

För det andra är det fortfarande sjuk status att vara "Roths syrra". Folks reaktioner är alltid lika roliga. Riktiga wow-upplevelser.

Och idag är jag bra mycket piggare än jag brukar vara en söndag. Stort plus på det!

Det var dags för 18-årskalas, så det var bara till att locka håret och sätta hatten tillrätta. Simon var väl förberedd med pall när vi kom in genom dörren, men jag nöjde mig med att ställa mig på tå för att nå upp till kramen ;) Han är så skön! Det bjöds på förbannat god mat. Åtminstone var det en hel smaksensation för mig, som inte ätit det på väldigt länge - tacos. Härmed ska jag alltid äta det med guacemole, det säger jag. Jag var på jättebra humör så det var jättetrevligt. Därmed var jag otroligt social - någonting jag visste jag skulle sota för senare. Snacket om att min existens gör hans liv sämre kom såklart upp när jag kom hem. Det i kombination med en annan persons ord gjorde att jag fick somna på en blöt kudde.

Lite efter tio blev jag avsläppt utanför Banken av min faster, som vill boka mig för en kväll med vin och SingStar. Där mötte jag upp en Emelie som var salongsberusad på både vin och lycka, verkade det som ;) Med sig hade hon en nyklippt Linda och snart dök upp härlige Johan också upp. Nu kan han och jag konstatera en gång för alla att jag inte är så klen som jag ser ut ;)

Emelie och Linda blev tyvärr inte långvariga, men så småningom fick vi sällskap av Mathias istället. Kvällen bestod mest av att sitta och prata i dämpad belysning, men när klockan passerat halv ett, entrade vi dansgolvet. Och som vanligt, var det ju det roligaste på hela kvällen. Säga vad man vill om Bengt Dahlqvist, men han spelar jäkligt bra musik! Men på dansgolvet väntade också något jag var beredd på - hattjuvar. En gammal barndomskompis till Sara, som visserligen är jäkligt rolig, var nu bara enormt jobbig. När han började stjäla Johans hatt också, var måttet rågat. Nåväl, i övrigt fick vi sällskap av Peter och en kompis till honom. Det där kallas jag frigörande dans! Han dansade loss helt och hållet och det var så härligt att se. Oskar från kvällen innan dök också upp, men att dansa verkade inte riktigt vara hans grej ;) Och då menar jag inte att det på något sätt såg dumt ut när han dansade, utan det faktum att han inte verkade trivas särskilt bra på dansgolvet.

Väl hemma hade jag en djup diskussion med mamma. Jag berättade saker som jag aldrig berättat förut. Det var både skönt och plågsamt. Men på något vis nödvändigt.

Jag har svårt för att förstå varför jag låter mig bli ledsen av människor som ändå inte vill mig väl.
Ändå sitter jag här med våta kinder.
Men jag visste vad som väntade.

Jag ser redan lite suddigt på grund av linserna.
Ikväll ska det intas alkohol, vilket efter en viss gräns påverkar synen negativt.
Det här kan bli spännande ;)

När jag är på Banken och det spelas en riktigt bra låt som jag inte kan namnet på, går jag raka vägen till baren och trakasserar de stackars bartendrarna genom att på ett snällt sätt kräva att de skriver ner låttitel och artist till mig. Sist jag var ute spelades en låt jag älskat i flera år men aldrig hittat. Den har spelats på Biljardkompaniet otaliga gånger men i den fullsatta baren kommer man inte fram i första taget. Men tack vare Bankens personal har jag äntligen funnit den:

Okej. Det här med linser är faktiskt aningen creepy. Jag känner knappt igen mig själv när jag tittar mig i spegeln, nämligen. Det är brist på liv i ögonen, får jag säga. Så jag tycker nog bäst om mina egna. Men detta är definitivt en kul grej.

Om jag bortser från det faktum att mina ögon är extremt ljuskänsliga, tycker jag ganska mycket om dem. Det hindrar dock inte min nyfikenhet gällande andra färger. Hur länge som helst har jag velat prova på bruna, eftersom det är vansinnigt vackert. Jag har också varit inne på att prova på att ha mörkgröna istället för ljusgröna ögon. Och nu har det blivit dags.

Eftersom jag är van vid fingertoppskontakt med mina ögon, gjorde jag det felaktiga antagandet att linser skulle vara en piece of cake att sätta in. Det var det inte. Det var fruktansvärt svårt och det tog mig närapå en timme att få i bägge, och under den tiden lyckades jag sätta in ena linsen på fel håll inte bara en, utan två gånger.

Men nu så. Nu ser mina ögon inte lika vänliga ut längre.

Igår var det dags för ännu en superfredag! Åh, vad jag tycker om Malin och Kelly. Deras samspel är ibland vansinnigt underhållande =) Det är faktiskt något av det roligaste jag vet - samspel mellan olika människor.

Vid halv åtta entrade vi Rosegarden för att frossa i deras buffé. Utbudet på sushin gjorde mig aningen besviken, men så länge där fanns lax hade jag inte hjärta att klaga alltför mycket ;) Det är så otroligt gott! Jag har minsann inget behov av att doppa bitarna i soja, det tar ju bort smaken av rå fisk ;) Efter att ha läst Marcus blogg, inser jag att jag måste spana in Modesto, som numera serverar sushi, och deras sådan skulle vara en sensation. Efter friterad banan och glass längtade vi efter vin och TP, så vi begav oss hem till Malin. Tidigare på dagen hade en trevlig prick visat intresse av att göra oss sällskap under kvällen, så vid halv tolv kom två trevliga grabbar över för att försöka klå oss i TP. Till en början såg det ut som att Robin skulle kamma hem det, men i slutändan var det Malin som hade roffat åt sig flest tårtbitar och jag låg minsann tvåa ;)

Hur som helst var det väldigt trevligt men inte stannar tiden för det. Idag är det dags för kalas och Banken. Min kusin har blivit stor och fyller 18! Bäst för honom att han ställt fram pallen så jag når upp till att krama honom ;)

Ljusglimtarna har blivit synliga för även mina ögon igen. Helt plötsligt var jag inte ensam längre i en ihålig kropp. Hjärtat började pumpa igen, frälsa mig med ett vardagsljud annat än från en alldeles för högljudd tvättmaskin. Jag kan drömma även i vaket tillstånd. Längta. Frisläppa de saknade happyhormonerna. Ibland måste man gå ide för att få andas lite. Upp till ytan och ta några rejäla andetag innan det är dags att dyka igen.

Vissa dagar märker jag inte ens att jag öppnat ögonen. Jag går runt och tittar på insidan av ögonlock hela dagarna. Munnen är ett streck målat av blyerts. Håret blåser in i ansiktet och suddar ut alla kanter men jag bryr mig inte ens om att fånga in det med mina fingrar. Jag skulle inte vilja möta min blick just då. Tomheten hade nog berövat mig på syre.

Jag kämpar för att vara oberoende men varenda gång får jag en annan sanning slängd i ansiktet. Att människor har en sådan makt att påverka. Några få ord kan slå ut hela mitt solsystem, få mig att sluta skina. För orättvisor är mer än vad jag tål. Jag får en allergisk reaktion och försöker stöta ut min egen själ ur kroppen. Stöter ifrån, förvränger, sväljer betet och smakar på det en stund. Men inom sinom tid spottar jag alltid ut det igen. Öppnar ögonen, låter ljusglimtarna blända mig tills jag ser glasklart. Du kan inte avgöra vem jag är. Det kan bara jag. Att andra ser mycket mindre än vad jag gör, kan jag inte rå för. Inte konstigt att ens agerande blir osynligt ibland.

Vissa sår tar längre tid att läka. Det är deras fullständiga rättighet. Bara för att du tvingar ihop det med nål och tråd, innebär det inte att det läker snabbare. Men det har inte gjort ont idag. Det har lyst inombords. Det finns trots allt vissa ljus som kan blåsa ut mörkret.

Tidigare ikväll skrattade jag förtjust för mig själv när jag insåg komiken i att jag satt och tittade på en alienserie samtidigt som jag hade aluminiumfolie på huvudet. Det var nämligen hög tid att färga utväxten.

Och då fick jag ta tag i det ännu en gång.

Det är bara att inse. Hur mycket jag än vill passa i rött hår, så gör jag inte det. Hade jag haft rätt bleka nyans på huden istället för rosa toner som blir tomatfärgade i närvaro av rött, så hade det varit en annan sak.

Men let's face the facts:
jag är grisrosa.

Visserligen är det sällan något yttre attribut hos mig blir som jag vill, så det är bara att ge upp. Jag erkänner mig besegrad. Det röda har återigen fått bliva brunt. Så imorgon kommer jag antagligen se ut ungefär såhär igen:

Nu har jag hittat en ny serie som hjälper mig att slå ihjäl tid (läs: fly verkligheten) - Roswell. Jag tror att jag kan bli ganska kär i den. I första avsnittet är i alla fall likheterna med Twilight slående. Det är skäl nog.

Jag har övergått från sträckläsning av böcker till maratontittande av diverse serier. Jag har betat av NCIS, och nu är det dags för Supernatural. S04E06 är tveklöst det bästa avsnittet i hela serien. The bad ass goes paranoid with the yellow fever, så att säga. Då snackar vi om att en som i vanliga fall är en orädd våghals, istället blir en riktigt lättskrämd fegis. DET är humor på hög nivå! Jag kan knappt sluta skratta åt fjollskriket han gav ifrån sig när han blev skrämd av en katts oväsen. Så jävla bra! Man kan väl säga att jag är en smula muntrare idag än igår ;)

Säga vad man vill, men jag gör jääävligt goda wokade nudlar! ;)

Varför kan jag inte låta bli att ta så illa vid mig av några ord,
när jag vet mycket bättre?

Skadan blev mer omfattande än jag trodde.
All form av motivation sögs ur mig av ett enkelt A4-papper och nu tvivlar jag på hela min existens.
Och samtidigt tog man en oändligt stor dos lycka och vände den till raka motsatsen.
Inte konstigt att det river och svider.

Det här är första måndagen på flera veckor som min kropp samarbetar när jag ska gå upp - triumf!
Jag kan alltså börja arbeta i vanlig tid, yaay!

I lördags vet jag inte vem som var tröttast av oss tre, men eftersom Kelly var den enda som somnade, får nog han kamma hem vinsten ;) Vi gick till Hemmakväll och hyrde In the name of the king. På vägen hem igen blev jag alldeles exalterad när vi passerade Rosegarden. De har minsann börjat servera sushi! Så inom en snar framtid ska vi dit och frossa. Jag längtar redan.

Ikväll har jag varit hemma hos Sara och Tjombi och tittat på den, i mitt tycke, bästa Beck-filmen - Den japanska shungamålningen. Eftersom min mamma har köpt alla på dvd, tog jag med den så vi slapp tv4:s reklam ;) När eftertexterna rullade igång hade både Sara och Tjombi somnat - det är alltså inte bara jag som är narkoleptisk en söndag ;)

Denna vecka har jag fått en ordentlig, social dos så jag känner mig mäkta nöjd. Sinnet känns ovanligt lätt - härligt!