Jag går utanför min comfort zone och tar, något oväntat, emot en socionomstudent under hösten. Jag inser snabbt hur givande det är att högt få reflektera kring valen en gör, alla tankar bakom, alla värderingar som ligger till grund för bemötandet och anledningen till varför det är så otroligt viktigt. Att jag tackade ja i en tid då jag egentligen inte orkar är för att jag tänkte att det kanske var precis det jag behövde. En ny gnista, någon att visa varför jag väljer just detta. Och jag märker att det är i min comfort zone, trots allt.

 

Så går hon på ett möte utan mig och träffar andra professioner, såsom åklagare och polis. Och när mitt namn nämns känns jag lätt igen ända från Blekingetiden: 

 

 

Det är så spännande när en nås av att andra har en helt annan uppfattning om en än vad en själv har. Att andra ser en i färg när en själv känner sig färglös. Jag skrattar högt och tänker på alla fina samarbeten jag har haft genom mitt yrkesliv. Och vissa gånger är det det som är halva grejen.

 

 

 

 

 

"Jag har aldrig träffat någon med så bra kroppskännedom som du".

 

Det skulle sjukvården ha hört. 

 

 

Samtidigt som det är dessa känslor som invaderar min själ så skaffar jag mer kunskap. Måste hitta lösningar för några vägar ut finns inte. Mitt livs största tröst genom alla tider är ingen möjlighet. Och då får min envishet bli starkare än hopplösheten. Om inte annat så har den värsta smällen inte kommit ännu. 

 

För fyra-fem år sedan ringde jag till sjukvårdsupplysningen utifrån de symptom jag hade då. Det var första gången som någon inom sjukvården pratade om endometrios med mig. Så jag vände mig till min dåvarande vårdcentrals barnmorske/kvinnomottagning och ville boka en tid för mina besvär. Jag blev helt nekad detta med motiveringen att en inte kan ha ont i livmodern, och att det helt enkelt måste ha varit tarmarna som jag hade ont i (vilket ju flera läkare talat om för mig att en inte heller kan ha ont i).

 

Needless to say så listade jag om mig. 

 

Så nu. Min remiss för att utreda endometrios har skickats vidare till just den kliniken. Och troligtvis kommer de att göra sin egen bedömning kring huruvida behov av en sådan utredning finns. 

 

Mitt hopp är släckt. Får jag inte hjälp denna gången så vill jag inte mer. 

 

Gator som snirklar sig fram, prydda av kullersten. Låga hus i pastellfärger och stockrosor som väller fram över trottoarerna. En sol som värmer ända in i själen. Varenda gång jag befinner mig i Lund så undrar jag lite varför jag inte bor där. Jag hittar Café Paradiset, som serverar ayurvedisk, ekologisk, vegansk/vegetarisk mat. Sitter och fingrar på en kopp med fänkålste och låter tystnad fylla mitt sinne. Sätter mig senare på en bänk med solen i ansiktet.

 

Jag får ändå dessa ögonblick innan smärtan åter fyller min kropp och får sömnen att ta mig. Några timmar senare tvingar jag kroppen igenom ett yogapass för första gången på över en vecka och jag tänker att jag verkligen behövde det. Att jag verkligen behövde se att kroppen också kan åstadkomma något bra, att den kan prestera ett perfekt huvudstående trots sitt dåliga skick. 

 

Deras kärlek och omtanke håller i mig när jag nästan faller. De håller kvar mig. I stället för att sitta hemma ensam och vara ledsen, är jag med dem. Låter mig bli ompysslad och omkramad. Och idag märker jag vilken skillnad det gör. Idag skulle jag kunna befinna mig i ett svart hål av livsleda och uppgivenhet. Men det gör jag inte. Jag höjer glaset och låter livsledan sitta i kö. Jag hoppas kön är lång. 

 

Jag bokar telefontid med min läkare. Förstår att det är vad jag måste göra även om jag inte vill. Jag tar upp endometrios igen, som vi har pratat om tidigare, för jag finner ingen logik i min kropps reaktioner. Läkaren pratar om rektoskopi, som han gjort även tidigare. Jag sväljer rädslan och kapitulerar medan det stockar sig i halsen och tårar rinner längs kinderna. Min rädsla är inte för smärta, för smärta är en del av min vardag men i olika grad. Min rädsla är heller inte för upplevd utsatthet eller förnedring i samband med undersökningen. Min rädsla är den som föddes för tolv år sedan när jag efter en gastroskopi, och min första riktiga undersökning för magbesvären, fick till svar "vi hittade inget så du får helt enkelt sluta äta och dricka". Det är min största rädsla. Att de inte ska hitta någonting och låta det vara, som så många gånger förut.

 

Men jag gråter också efter samtalet, av rädsla för att det ska vara just endometrios. För jag vet tillräckligt mycket om det för att veta att någon vidare lindring inte finns och att den sjukdomen lever sitt eget liv på ett helt annat sätt. Läkaren säger under samtalet att det går över vid klimakteriet, och inser snabbt att det är minst tjugo år dit för min del. Min respons på det är oerhört mörk och delvis gråter jag över att det är precis så jag känner. Att jag inte klarar av att leva i så många år till och ha det så här. Halva mitt liv har gått åt till detta och min livsgnista var inte på topp till att börja med. Innan vi kommer överens om rektoskopi frågar han vad jag själv vill. Jag viskar svagt, med en klump i halsen, att jag vill att det ska få ett slut. 

 

Inför undersökningen förklarar en sköterska för mig att det inte kommer att göra ont. Jag stoppar henne, förklarar att så sa de inför koloskopin också. Hon säger att det som kan göra ont är när de sprutar in luft eftersom en inte har någon känsel i tarmen. Jag skakar på huvudet och förklarar att det gör ont oavsett, för mig. Att allting som har med mina tarmar gör ont, hela tiden. Hon och läkaren säger att jag måste säga till om det gör ont. Jag nickar och tänker att i så fall kan undersökningen inte genomföras över huvud taget. En stund senare ligger jag i fosterställning och biter mig själv i fingrarna, spänner hela kroppen och håller andan. 

 

 

Det är den enda rimliga reaktionen för min del. Jag är så lättad över att där och då få hör, att de har sett någonting som inte är som det ska. Läkaren förklarar att han nu är ganska övertygad om att det är endometrios som orsakar mina problem, och inte inflammatorisk tarmsjukdom. Han kommer att skriva en remiss och nästa steg blir en titthålsoperation för att ordentligt utreda om det är endometrios. 

 

Kanske kan jag anse att det borde ha ringt en klocka hos den barnmorska jag träffade för 9-10 år sedan, då jag sa "jag vill ha något som tar bort mensen för jag står inte ut". Men samtidigt vet jag att endometrios är en "kvinnosjukdom" och således har den ytterst låg prioritet i samhället och därmed är även kunskapen låg. Jag kan inte låta bli att för en sekund cyniskt tänka att det tror väl alla jävlar att roten till allt ont ligger i det faktum att en är född med livmoder. 

 

När jag läser journalen efteråt utbrister jag i skratt. Läkaren har precis beskrivit hur jag i princip inte ätit på ett dygn, och han vet sedan telefonsamtalet hur de senaste åtta veckorna sett ut och framför allt den senaste veckan. 

 

 

Jag som trodde att en gick upp i vikt av att inte kunna äta. Självfallet förstår jag att det är en viktig notering, om än komisk. Sen vet jag inte om jag skulle hålla med om att allmäntillståndet är opåverkat. Svimfärdighet, yrsel, illamående och smärtor är visserligen inte ovanligt för mig men jag betraktar det inte som mitt normaltillstånd. Det fanns en tid då jag gjorde det. Det var också under den tiden som jag lovade mig själv att inte låta min hälsa gå ut över mitt arbete. Jag låg och tänkte på det igår kväll när jag skulle försöka somna med en värkande mage. Att jag lovat mig själv det i stället för att lova mig själv att inte låta arbetet gå ut över min hälsa. Jag är glad över att jag idag har annorlunda prioriteringar.