Det känns bra att sätta sig i lugn och ro och betrakta året som gått. Jag har bara alltid så svårt att minnas. Och med en oerhört tung höst blir det extra svårt att minnas godbitarna. Men så poppar de upp och jag inser ju. Jag har fått njuta av en fin sommar för första gången på tre år. Det här är sommaren jag nog inte hade överlevt utan min nyinköpta fläkt. Tidigt på året kunde jag sitta ute på balkongen länge om kvällarna. I samband med det har jag läst så många otroligt bra böcker. Åsa Larsson, Mons Kallentoft, Hjorth & Rosenfeldt, Roslund & Hellström och såklart Torka aldrig tårar utan handskar. Mitt musikår blev inte som planerat när Siesta ställdes in, så jag har bara fått njuta av musik på avstånd. Å andra sidan var förra året ett fantastiskt konsertår. 

 

Jag har återigen hittat tillbaka till mig själv och växt mig starkare, även om jag periodvis, i symbios med kroppen, gått ner mig psykiskt. Jag hade glömt den där förlamande maktlösheten när man känner att man inte orkar, vill eller kan någonting utan att kunna förändra känslan genom att förändra tankarna. Det gör att jag idag känner mig extra tacksam över det lugn som bor inombords, även med det stressmoment som det innebär att ha jouren. Jag har fått den personliga utvecklingen i rullning igen och omvärderat så mycket att jag har svårigheter med att förstå tidigare val och mitt förflutna. Jag har alltid valt att se dåliga beslut som någonting att ta lärdom av, istället för att se det som någonting att ångra. Ibland måste man göra fel för att sedan kunna göra rätt. 

 

För varenda år har jag blivit lite hälsosammare. Förra året och förra igen la jag om kosten och fick många hälsoeffekter. I år fick jag spontant för mig att sluta röka med tanke på hur många cigaretter som faktiskt inte smakar gott. Och jag har länge varit medveten om att enda anledningen till att jag rökt om vardagar har varit för att få en paus i mitt arbete. Det har ändå blivit några stresscigaretter, semesterrökning och feströkning. Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur jag ska ha det, men oavsett vilket så röker jag betydligt mindre. Även om jag blivit ännu hälsosammare, har min hälsa varit lika dålig i år som för fyra år sedan, av precis samma anledning som då. Stress. Jag lyckades med nöd och näppe rida ut stormen utan sjukskrivning och kort därpå kunde jag äntligen se ett ljus i tunneln, som nu kommer allt närmre. 

 

Jag har varit på solsemester för andra gången i mitt liv, och senast var för fjorton år sedan. Semestern kom vid precis rätt tillfälle och var otroligt välbehövlig, även om jag inte lyckades undfly den ångest och stress som redan slagit rot i mig. 

 

Jag har skaffat världens mysigaste katt, främst som sällskap till Sesam, med tanke på alla klagotjut hann gav ifrån sig över att vara ensam hemma minst 11 timmar per dygn. Han är numera åter en harmonisk katt och jag har sällskap oavsett vilket rum jag befinner mig i. Jag hade till och med Smilla-abstinens julhelgen, när jag var hemifrån i två dygn i sträck. True story. 

 

Nästa år ska jag försöka fokusera på att vara fylld med positiv energi. Och jag hoppas innerligt på regeringsskifte. 

 

 

Att umgås med trevligt folk var precis vad jag behövde. Att dansa till bob hund på en balkong var också precis vad jag behövde. Awesome.

 

 

 

Idag har jag suttit och skrattat högt flera gånger på tåget hem tack vare underbare Fredrik Backman. 

 

Är man i behov av semester om man går ut från kontoret med sin kopp, går till kaffekokaren för att hämta tevatten och går därifrån med en kopp med tepåse, men utan vatten? 

 

 

Jag uppfylls av en tomhet, ett ingenting. I ett hav av likgiltighet försöker jag hitta någonting som jag bryr mig om. Jag försöker sätta fingret på känslan men där finns ingenting.

 

 

Brian är tillbaka, hurra!

 

 

 

Det har rått stor anarki i soprummet under de tre åren som jag har bott här. Hyresvärden har till och med behövt hota med att införa videobevakning. Nu har också kommit hot om att höja hyrorna på grund av alla extrakostnader som uppstått när mina grannar valt att dumpa diverse, ogenomtänkt bråte i detta rum, såsom matrumsbord och sängmadrasser.

 

I måndags morse fick jag mig ett gott gapskratt när jag var där inne och vände. Trots det vanliga zombiestadiet en måndagsmorgon, noterade jag nämligen en förändring på matavfallskärlen. De täcktes nu av en absurt stor skylt som lydde "släng aldrig plast i matavfallskärlen". Och upp ur kärlet stack en plastpåse. 

 

Mina funderingar efteråt löd som sådana:

 

- Är mina grannar analfabeter?

- Har mina grannar allvarliga auktoritetsproblem?

- Lider mina grannar av extrema tvångstankar (får inte, måste därför)? 

- Eller är de bara vanligt förekommande idioter?

 

 

#intheghetto

 

 

 

Jag har fattat beslutet & nu kliar det i fingrarna av iver. 

 

Nu vet jag hur jag ska tolka det. Och mitt beslut är så gott som fattat. 

 

 

Jag längtar efter snö. Jag längtar efter känslan av hur den bäddar in hela världen i mjuk bomull och får kylan att kännas mer avlägsen. Jag vill gå en kvällspromenad med snöflingor virvlandes runt omkring mig. Det är något vackert med tomma gator en tyst, snöklädd kväll. 

 

Det är första avsnittet av Familt Guy sedan de dödade Brian och jag kräks lite redan i introt - ty Brian är utbytt även där. Det här är inte okej.

 

 

 

 

 

 

 

När slutade ord ha betydelse? Jag litar inte på någonting som sägs längre. 

 

 

Kollega överraskade mig med tjusigt choklad idag!