Jag har fortfarande inte lärt mig att andas nära en annan människa. Vissa bussresor är det allt jag kan fokusera på - att andas. Som om jag glömmer bort hur man gör. Jag vet hur man andas in men inte hur man andas ut.

Idag eskalerade mina andetag när jag skulle gå. Kanske var det maktlösheten, kanske var det smärtan, kanske var det pressen eller rentav ångesten. Men jag måste alltid vara tillräckligt stark för att inte trilla sönder på asfalten. Hur mycket det än svartnar kan inte världen snurra för länge.

Jag blir så ledsen när jag möts av total sympatilöshet. Det är som att personen ifråga tar ifrån en allt värde. Compassion's in my nature men inte i allas. We should be out of reach all the time.

Ibland slår det mig, när folk beskriver vackra känslor. När de skriver om kärlek - hur vansinnigt vackert men samtidigt främmande det är. Jag kan knappt skriva sådär. Jag är inte oförmögen att känna i sådana banor, jag kan bara inte göra det verkligt genom att hälla ut det på ett A4 och föreviga det. Kan aldrig riktigt beskriva det allra vackraste för det är en väg jag inte vågar gå.

Ibland känns hjärtat som en phantom limb.