Kan konstatera att detta var helt rätt dag att avverka ett tandläkarbesök och därmed låna bilen för att ta mig till jobbet efteråt. Annars hade jag nog fortfarande varit stående vid centralstationen och väntat på ersättningsbussar som tyvärr inte finns tillgängliga. Bra timing kan sannerligen skona en från en kraftig dos frustration, hurra!

Om man ville man ha volym i håret igår, behövde man blott gå utanför dörren. Så var det fixat. Snabbt och lätt!

"Shit pommes frites!" råkade jag så lägligt utbrista när jag nästan snubblade på burken med pommes frites-krydda. Haha.

Moa ger mig gåshud i ansiktet.

Nu kan jag äntligen släppa komplexet gällande att jag ser yngre ut än vad jag är. Det har nämligen kommit till min kännedom att en 17-åring refererat till mig som soctant i dagarna ;)

(Och låt oss nu alla anamma Aspergerdragen inom oss och ta tant-delen bokstavligt)

Fredag är bästa tv-seriesdagen. Utan tvekan. Det är så många härligheter på samma gång att jag ibland har svårt för att hinna med att titta på alla över helgen. Men det bekymret slipper jag nu. Tydligen har samtliga serier valt att ta julledighet allaredan. Hjärtsnörp på den!

Det känns många gånger som att mitt eget liv är på paus. Som att det inte hinns med. Som att all tid för reflektion och tankar i det närmaste utplånats. Som att karusellen stannat men ändå har en alldeles för hög hastighet för att man ska hinna känna det där pirret i magen.

Då är det otroligt skönt att ha en arbetsplats att gå till som man verkligen trivs på. Att man ibland med väldigt små medel kan göra en befintlig skillnad. Att någon kan lämna byggnaden och känna sig lyssnad på för första gången på mycket länge. Att några få ord kan fungera som ångestförlösande. Eller att någon ges tillåtelse att tömma sig själv på frustration för stunden. Man har många gånger att göra med människor som är uppgivna. Som gett upp hoppet om att bli sedda och hörda. Som kanske gör så gott de kan men ändå bara får bristerna uppmärksammade. Oavsett vilken situation man befinner sig i så förtjänar man att bli bemött med medmänsklighet och respekt. Ibland finns all potential till en positiv förändring om man bara får lite uppmuntran längs vägen. Jag tror på människans förmåga till förändring. Men ibland kan det vara svårt att plocka fram resurserna på egen hand. Vi är alla människor, varken mer eller mindre. Och jag tror att det är viktigt att komma ihåg.

Bakgrund:
För många herrans år sedan utvecklade jag pollenallergi och har sedan dess varit överkänslig mot bland annat kiwi. Så fort jag ätit kiwi, har jag drabbats av klåda på tungan. Trots att detta i allra högsta grad påverkar smakupplevelsen har jag gång på gång lyckats glömma bort denna lilla detalj.

I fredags avtackade vi en kollega på jobbet och avnjöt en exotisk buffé. På grund av glömska satte jag i mig en hel del kiwi men blev snabbt påmind. Så småningom kände jag mig manad att inspektera tungan, vilket ledde till att jag fick en skrattattack i min ensamhet inne på toaletten. Tungan var oregelbundet svullen vilket fick det att se ut som att den drabbats av böldpest. Det såg snarare ut som halsen på en ödla än en tunga.

Så; note to self:
Du är, onekligen, överkänslig mot kiwi. Kan vara användbart som partytrick men i övrigt bör frukten undvikas i fortsättningen.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i deckare. Jag har mest varit inne och nosat i genren genom att följa Criminal minds, Cold case och NCIS. Sedan tipsades jag för några veckor sedan om Bron | Broen. Det är så bra att jag tycker att det är alldeles för länge att vänta en hel vecka tills nästa avsnitt, samtidigt som jag också sörjer det faktum att nästa avsnitt faktiskt är det sista. För att trösta mig själv har jag självklart även börjat följa Den som dräper, för att inte tala om att jag ska se samtliga säsonger av Wire in the blood.

Det var en föreläsare som nyligen sa att så länge vi inte motarbetar våra personlighetsdrag, kommer vi med stigande ålder bli alltmer lika våra föräldrar. Well, there you have it.

På grund av ett komplicerat ärende har jag behövt jobba över en hel del på sista tiden. Och då älskar jag att jag har en chef som till följd av detta säger åt mig att ta ledigt. Så idag står välförtjänt vila på schemat.

Kvällen har spenderats på gamla, kära Bånken och jag har fått äran att skratta mer än vad jag har gjort på länge. Man kan säga att dagens träningspass med muskelövningar för magen var fullkomligt överflödigt.

För övrigt så är jag inte jätteförtjust i mitt mellannamn men behöver oftast inte bli påmind om detta namn mer än en gång om året. Ikväll fick jag dock bli ofrivilligt påmind. Bartendern, som vid flera tillfällen tidigare tagit min beställning, bad om att få se min underskrift innan han överlämnade mitt Visakort. Jag trodde att kortet felade på något vis men han ville tydligen bara på ett hjärtligt och trevligt sätt framföra att det hade varit så mycket mer komiskt om jag faktiskt hade haft Lisbeth som tillsalsnamn istället för Caroline. Tack för den ;)

Sist men inte minst vill jag nämna att personer inom autismspektrat är underbara.

Och nu ska jag skeda med min söta katt.

Fredag:
Tar en powernap innan Idol i syfte att faktiskt orka hålla mig vaken under hela programmet. Hinner somna till innan slutresultaten och därefter var det inte långt till sängen.

Lördag:
Går och frossar i Rosegardens buffé vid åtta och är hemma igen strax innan tio. Vid tio-snåret somnar jag på soffan och sover mig sedan igenom en hel film.

Om jag har varit trött i helgen? Det skulle man kunna säga.