Så inser jag, att från och med imorgon, väntar lite mer än en veckas semester för min del. Jag inviger den med att under morgondagen åka till Nova Lund & Ikea, följt av en bussresa till Tyskland på lördag. På måndag ska jag använda ett presentkort och gå och få massage. Sämre kan man ha det.

 

 

Så kom min sista arbetsdag i Karlshamn och jag kunde inte ha fått ett bättre avslut. Vi började med att lyxa till dagen med thaibuffé. På eftermiddagen bjöd jag på fika (raw-kakor) och chefen sa någonting om att jag verkligen varit en färgklick, och att om jag inte skulle trivas på min nya arbetsplats, så är det bara till att ringa henne. Framåt kvällen var vi sexton personer som intog underbart mysiga Brasserie Fridolf för en avslutnings-after-work, och en av dem var en saknad före detta kollega. De tre senaste månaderna har mina kära kollegor lyckats banka in i min hjärna och mitt hjärta att jag varit väldigt omtyckt och uppskattad på min arbetsplats och att många beundrat min kompetens. De kommer inte längre att vara en del av min vardag, men jag kommer banne mig se till att de får plats i min nyvunna fritid. 

 

 

För ett tag sedan upplevde jag någon form av morgonhallucination. I morse hände det igen.

 

Jag slår upp ögonen, det är nästan dags att stiga upp. Jag ser samma, enorma spindel som sist, men denna gång ser jag den klättra uppför gardinen. Sekunderna går och min hjärna förstår, återigen, att jag omöjligt kan se det jag ser, men ändå ser jag det. Längst upp i gardinen löses den så småningom upp.

 

Det finns ett intressant samband. Förra gången hände det dagen efter att jag sagt upp mig. Denna gång händer det dagen innan min sista arbetsdag. 

 

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt skriva om det utan att finna orden. Ännu finner jag dem inte. 

 

På onsdag arbetar jag min sista dag i Karlshamn, för att två veckor senare påbörja samma tjänst i min hemkommun. På onsdag ska jag alltså ta farväl av mina kollegor genom avslutningsfika & after work. Idag har jag tagit farväl av de där klienterna som kommer att vara svåra att släppa taget om. 

 

En känslosam vecka väntar.

 

 

Jag har, av en slump, lärt Smilla apportera, vilket är hysteriskt roligt. 

 

Feministiskt initativ kom in i EU-parlamentet och Miljöpartiet blev näst största svenska parti. Hurra! Dock har många även röstat in främlingsfientliga partier runtom i Europa, vilket skrämmer mig. 

 

Jag återvänder till min arbetsplats efter ett hembesök och min kollega frågar "vad är du så glad för?" Och jag känner efter i ansiktet. Det täcks av ett leende som inte går att hejda. Och skälet är så självklart. Anledningen till leendet är innerlig glädje för någon annans välmående. En person jag inte sett le på länge, fick jag idag se både le, skratta och ha roligt. Det var fint. 

 

Jag läser en fruktansvärt onyanserad och löjlig artikel om F!. Som i de flesta andra kommentarsfält på internet, haglar den ena idiotiska kommentaren efter den andra. Det här var den värsta jag såg och jag vet fortfarande inte om jag ska tolka den som ett skämt eller om personen i fråga menar allvar:

 

 

 

Det är många år sedan jag började vandra homeopatins stig och därmed började tänka allt mer på vad jag tillför kroppen, både invärtes och utvärtes. 

 

Idag har jag varit hos en zonterapeut och det var otroligt fascinerande. På nolltid kunde hen ge mig en förklaring till de senaste årens magbesvär och dessutom erbjuda mig en konkret lösning som är helt kostnadsfri och läkemedelsfri. Allt detta och dessutom ett mycket behagligt bemötande, vilket jag aldrig upplevt inom den medicinska sjukvården. 

 

 

 

Jag minns när vi studerade socialhistoria under socionomutbildningen. Någonting som berörde mig riktigt illa var att fattiga, hemlösa och psykiskt sjuka under 1700- eller 1800-talet ansågs vara en estetisk olägenhet som en ville bli av med. Som ett sätt att bli av med dem, låste en därför in dem. Tydligen betraktas de, i dagens samhälle, återigen som en estetisk olägenhet som inte får vistas i offentligheten. 

 

Under utbildningen insåg jag, tydligare än någonsin, var jag står politiskt. Det är också på grund av rådande politik som det är rena rama vattentrampandet att försöka göra någon nytta inom socialt arbete. En har nämligen alla förutsättningar emot mig, precis som klienterna har förutsättningarna emot sig. Jag är så innerligt trött på människosynen, och på att pengar alltid ska gå före behov.

 

Idag har jag förtidsröstat på Feministiskt initiativ i EU-valet. Egentligen skulle jag vilja ha två röster, så jag skulle kunna rösta på Miljöpartiet också. I övrigt har valet aldrig varit enklare än nu. 

 

 

Det är fascinerande vilken stark inverkan vädret har på min sinnesstämning. Under gårdagen fick jag låna en kär väns paraply för att undvika att drunkna på väg till tåget och min blick innehöll avgrundsmörker. Idag är det äntligen balkonghängsväder igen och jag känner för att dansa, hjula och kramas på samma gång. 

 

 

 

 

 

Det är någonting med regnet i maj. Någonting med doften, känslan. Det känns lättare, varmare mot kroppen. Kroppen som jag knappt orkar bära längre men som jag ändå släpar vidare. 

 

 

 

 

Jag läser denna skrivelse och tänker tillbaka på min och Malins utekväll på skärtorsdagen.

 

Vi står i baren och lyssnar på livemusik. Så kommer stunden jag fruktar. Malin behöver gå på toaletten, vilket innebär att jag blir ensam kvar i baren. Det är så förutsägbart vad som kommer att hända, och det är precis vad som händer. En man går fram till mig, söker kontakt. Jag försöker visa mitt ointresse genom att inte titta på honom, utan att fortsätta titta på bandet som spelar, vilket är anledningen till att jag över huvud taget befinner mig på en krog. Mannen ger sig inte där. Säger i stället att jag ser rädd ut. Jag kommenterar det hela med ett enkelt "nej" utan att ta blicken ifrån bandet. Men mannen står kvar. Frågar om jag har en aggressiv pojkvän i närheten. För självklart måste mitt ointresse bero på att jag har en pojkvän. Jag försöker, på ett skarpare sätt, bli av med denna ovälkomna man. Säger "jag kan nog vara rätt bra aggressiv själv". Inte ens detta hjälper. Vid detta laget ser jag att Malin är på väg tillbaka från toaletten. Så jag säger snabbt "nu kommer mitt sällskap" och föser bort mannen med ena armen. Det krävs alltså att jag tar till fysiska medel för att mitt ointresse ska "accepteras". För jag har ju inte bekräftat att det finns någon pojkvän. Det vill säga; troligen enda anledningen till mitt ointresse som faktiskt skulle bemötas med viss respekt. För då skulle jag ju "tillhöra en annan man". 

 

Och det där stöter en som kvinna på hela tiden. Mäns ovilja att acceptera och respektera att en inte är intresserad. Män som helt ignorerar dessa signaler då deras behov är större, viktigare.

 

En annan utekväll nyligen sätter en manlig bekant sig närmre mig än vad jag är bekväm med, efter att jag avböjt att sätta mig närmre honom. Efter en stund lägger han sin hand ovanpå mina händer, som ligger i mitt knä. Jag tar då genast bort hans hand och säger "nej, inget sånt, tack". Och där tror jag, naivt nog, att jag varit tydlig nog. Att mitt ointresse ska accepteras och respekteras. Men innan kvällen är över har jag blivit kränkt som kvinna på så många olika sätt att jag nästan darrar av ilska när jag går hem. 

 

Så hur ska en göra för att nå fram? Hur tydlig ska en vara? Ska en gå ner på den amöbanivå som män själva sänker sig till och säga "schas"? Å andra sidan får en inte vara alltför tydlig med sitt ointresse/avvisande heller, vilket jag också fått erfara. Men det är en annan av alla historier om patriarkalt förtryck.

 

Människor i min omgivning frågar, i all välmening, om jag inte borde uppsöka sjukvården. Särskilt nu när kroppen inte ens tolererar flytande föda särskilt bra, med undantag av te.

 

Så jag förklarar.

 

Att jag har tio års erfarenhet av olika, emellanåt extrema, former av magproblematik, som omöjliggjort ett drägligt liv, utan att få ett uns hjälp av sjukvården. Att det inte hjälpt att byta instans vid tre tillfällen, resultatet har varit detsamma. Att jag, för ungefär åtta år sedan, var värre däran än nu och började kräka blod. Och att jag då, när jag sökte hjälp hos sjukvården, blev skrattad rakt upp i ansiktet av en kirurg som med ett leende på läpparna yppade orden "vi hittade inget fel på dig, så du får helt enkelt sluta äta och dricka". 

 

Så. Att förvänta mig ett annorlunda utfall denna gång vore idiotitiskt och ovärdigt. 

 

Jag tänker därför istället prova alternativmedicin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag läser den senaste tidens krönikor som handlar om skönhetsideal, och den som har störst rätt att yttra sig, dela med sig osv, utan att spela just idealet i händerna. Det är inte lika kraftfullt när någon med bra hy visar sig osminkad. Det kan jag hålla med om. Men. Idealen och dess påverkan är lika utbredd, oavsett kroppstyp, hudtyp osv. Det handlar ju i slutändan inte om hur en ser ut, utan om föreställningen om hur en ser ut. Och hur det påverkar ens självkänsla och syn på sig själv. 

 

Jag var nöjd och obrydd om mitt utseende fram tills den dagen då andra tog sig friheten att berätta för mig hur ful jag var. Och skälet var, troligtvis, att jag ännu inte tyckte att det här med smink var lika viktigt som jämnåriga tyckte. Självklart lärde jag mig min läxa. Jag började prioritera att vårda mitt utseende. De som tidigare sagt att jag var ful sa nu motsatsen. Det skänkte inte mig någon tillfredsställelse. Däremot var skadan redan skedd, En sommar åkte jag till stranden för att bada först när mörkret lagt sig. För jag hade inte självförtroende nog att vistas på stranden iklädd endast bikini dagtid. Andra hade ju gjort klart för mig hur ful jag var. Med mina närmsta kompisar kunde jag bada dagtid om jag fick ha t-shirt på mig. Vilket i sig också var väldigt märkligt, och det var jag fullt medveten om. 

 

Jag blir så innerligt ledsen när jag tänker tillbaka på detta. Att rådande skönhetsideal kan bryta ner människor på det sättet och fortsätter att göra i allt fortare takt än på min tid. Idag befinner jag mig där att jag fått omfamna en slags acceptans. En acceptans som innebär att jag aldrig kommer att kunna betrakta mitt eget utseende så som det faktiskt ser ut. Jag får acceptera att min bild är så skev att den inte går att lita på, och därmed inte ägna mig åt minsta värdeomdöme framför spegeln. Jag har för kritisk syn för att ens veta hur jag faktiskt ser ut.