Jag tycker om när jag verkligen kan relatera till fiktiva personer.

"I love you"
"Fuck... I love you too"

Liksom, HELVETES JÄVLA SKIT ATT JAG ÄLSKAR DIG. Finns det ett mer sårbart och mer skrämmande tillstånd? Inte i min värld. Ger man någon nyckeln till hjärtat träder de in och slår sönder väggarna inifrån. The ultimate destruction.



Jag har vissa sår som jag inte vet hur jag ska läka. Som har skapat rädslor hos mig.
Jag drömmer fortfarande mardrömmar om saker som hände för tre-fyra år sedan. Hur det kändes.
Jag känner mig trygg så länge jag inte behöver gå den vägen igen. Men det är inte att lappa ihop sig själv helt.



Men. Rom byggdes ju inte på en dag.