Som Becks granne, fast bättre
Den person som jag pratar mest med i min vardag, förutom mina kollegor, är en 76-årig manlig granne och han får mig alltid på gott humör med sin sinnesstämning och sina historier.
En dag, när min idiotkvot blivit fylld på daglig basis i ett par veckors tid - och det otroligt dåliga verksamhetssystemet ovanpå detta jävlats royally med mig genom att radera allt jag gjort, var jag så arg när jag gick hem från jobbet att jag skulle kunna skalla någon (om jag inte hade en hyfsat välfungerande impulskontroll, den lyckas inte hejda svordomarna). Jag gick då inom affären, för att bland annat tröst-/belönings-köpa pizza, och då dök grannen upp som en skänk från ovan och fick all ilska och stress att lösas upp.
Alla borde ha en sån granne i sitt liv.
Come oh summer, come oh now, stay all winter with me
Påskledigheten är kommen. De senaste åren har den kunnat innehålla sol och balkonghäng. I år snö och isiga vindar. Måtte djävulen ta denna vinter och måtte denna vargavinter innebära en sommarvärme som är på riktigt.
Could it be forever
Det har varit några intensiva veckor, de har innehållit hög stress, mycket frustration och medföljande energidränage och som följd har jag känt mig överstimulerad. Ovanpå allting bär jag larm, vilket jag aldrig någonsin gör, men för en gångs skull känner jag själv ett visst behov av det.
Och ändå. Ändå, när jag känner efter. Så är jag lycklig. Och något som bidrar till känslan är att jag har kollegor som får mig att gapskratta högt även långt efter arbetstid.
Mini-me
I fem månaders tid lär jag upp en nyutexaminerad beteendevetare som visar sig vara en yngre version av mig själv. Samma namn, samma hänthet, samma tendens att sittdansa när hon äter någonting riktigt gott, samma logiska tankebanor och sätt att ta till sig kunskap och samtidigt samma humanistiska värderingar. Hon är nio år yngre och jag känner igen mig i henne så pass mycket att jag börjar kalla henne för mini-me. Och när femmånadersperioden når sitt slut är det med en blandning av vemod och humor, med en kropp driven på koffein och socker utan möjlighet till paus, som jag håller något slags tal om vilken resurs hon varit och hur jag gärna hade haft kvar henne längre. Hon och jag är sist kvar av alla när dagen börjar övergå mot kväll. Vi står i korridoren och betraktar varandra en sista gång på länge, ska gå åt olika håll. Och mitt hjärta är tungt när jag går hem, för jag kommer att sakna henne så.
Vår inne, vinter ute
And I feel alright
Lycka är att ha en egen magnoliabuske, i synnerhet när det fortfarande blåser isvindar utomhus.
Varenda gång jag går på Kristianstads gator får jag en obehaglig känsla i kroppen som säger mig att beslutet var rätt; att tempot och omgivningarna i Sölvesborg får mig att må så mycket bättre.
Min healer säger att hon märker att min energi är positiv och att mitt hjärta fortfarande är öppet. Hon säger också någonting om att jag har en utstrålning som gör att en lägger märke till när jag kommer in i ett rum, men att det också kan väcka osäkerhet och rädsla hos människor. Jag vet inte riktigt om jag skrattar för att jag inte förstår eller för att jag förstår precis.
Choices
Det finns perioder då jag inte riktigt vågat känna efter. Men fortfarande är resultatet detsamma när jag känner efter. Att den överhängande känslan ändå är trivsel, lycka. Det är i grunden främmande och skrämmande men jag njuter varenda sekund. Och lyckas alltid hitta tillbaka till den känslan, just när jag känner efter.
I've got nothing to do today but smile
Jag får kramar och en teckning av ett barn i tjänsten och återigen blir det så självklart för mig att det här är precis vad jag ska göra. En familjehemsförälder säger, som om det är det mest självklara i världen, "du är väl högkänslig" och i samma ögonblick förstår jag att vi har det gemensamt.
Isiga vindar biter mig i ansiktet, invaderar mina fingrar och jag köper körsbärskvistar för att ändå ha vår inomhus.
Jag äter tårta och smörgåstårta på jobbet och göra inga specialkostbeställningar utan äter dem i dess fulla prakt. Mjölk, gluten, socker. Och just nu känns det så avlägset, nästan overkligt, att jag under halva mitt liv blivit så sjuk av mat som nu bara ger effekten glädje. En kollega säger att jag ser förälskad ut när min blick är fäst på smörgårstårtan, och jag svarar att mat har den effekten på mig.
I mitt Nexflixflöde dyker Garden State upp och jag kommer aldrig sluta älska den.
