Jag vill gå höstpromenader. Känna hur den friska luften höststädar lungorna och ger dem känslan av pånyttfödsel. Sparka i lövhögarna längs trottoarerna. Det finns ett ögonblick som för alltid fastnat hos mig och det är den där morgen jag gick genom Tivoliparken. Håret var blött och började bli tyngre av iskristaller, medan vinden fick lövträden att regna. Gula, orange, röda löv virvlade ner mot marken och ingenting hade någonting känts vackrare. Det var då jag i mitt huvud skrev dikten som senare gav mig en vinst på en tusenlapp. Hösten 2003. Luften smakade som isbitar men huden var feberhet efter ett simningspass. Ibland vill jag bara tillbaka till det ögonblicket. Se färgerna lika klart igen, även om bilden är fastbränd på näthinnan.

Om kvällarna stannar jag numera upp. Ögonen älskar med stjärnhimlen och jag fylls av välbehag när jag kan se min egen utandning. När den upphör att vara osynlig. När det man inte riktigt kan ta på ändå blir synligt för blotta ögat.