Min kropp börjar återigen spela upp hela registret som en reaktion på en alltför hög och långvarig stressnivå. Som vanligt talar jag för döva öron och får enbart tystnad som respons. Samma döva öron väljer att straffa mig på det mest vidriga sätt för att jag lämnar och jag blir varse hur extremt meningslöst det är att betala en månatlig fackavgift. 

 

Jag minns så väl hur det kändes när kraschen slutligen kom i januari förra året. Så när samma känsla ramlar över mig på fredagen så känner jag igen den direkt. Och bara några timmar tidigare har jag förmedlat att jag inte orkar mer och bemötts med tystnad. 

 

Jag kan bara säga att jag hoppas på att karma finns på riktigt. 

 

En morgon som smakar höst. En luftfuktighet som tar strypgrepp och gräver sig in under huden, sätter tänderna i mitt skelett. 

Åter till en tillvaro där min enda längtan. Jag hade glömt hur mycket det tar på krafterna att vara där en inte vill vara. Jag sover/vilar i princip hela helgen efter min första vecka tillbaka. Och min fritid i vardagen är inte längre återhämtning och sinnesnärvaro, den är verklighetsflykt. 

 

Så besöker jag min ekofrisör och låter henne klippa bort det som ännu en gång tagit skada. Denna gång finns det ingen ångest som river i bröstkorgen, bara en känsla av befrielse som expanderar. Och hon påminner mig om att det inte finns någonting som är mer skadligt för håret än långvarig stress. Jag nickar igenkännande och tänker på hur mitt flexkonto återigen ökas på och ökas på samtidigt som jag räknar ner min tid.