Jag ska snart berätta om semestern. Snart.

 

Och vissa helger känns det som att den inte är över.

 

Som när man får höra Thomas Öbergs ljuva mellansnack och hur han inleder med att berätta att andra artister ställer in sina konserter på grund av sjukdom, men att hans blir av just på grund av sjukdom. För att sedan få sjunga med till Tralala lilla molntuss, Nu är det väl revolution på gång? och äntligenäntligenäntligen få dansa med till Harduingetmankandansatill? 

 

För att sedan se Hoffmaestro och sjunga med till Highway man innan man får utstå tågresan hem från helvetet med ståplats och överberusade, skriksjungande ungdomar utan omdöme. 

 

Slutsatsen är i alla fall denna; lika ljuvligt som det är att ha semester, lika ljuvligt är det att återgå till sina vardagsrutiner. 

Jag började skriva inuti huvudet när där sprang för många versaler. Jag hittar fortfarande orden men låter inte bokstäverna ta form, låter dem inte bli synliga. Behovet av att dela sina tankar med någon finns alltid där, behovet av att släppa dem fria eller låta dem studsa mot någonting för att komma tillbaka i någon annan form. För tänk att det bara krävs ord. Ett ordspråk som tatuerats in i hjärtat och nu även i huden.

 

Utan ord blir jag svältfödd. Huvudet försöker kompensera och fyller sig självt, drunknar i det tomrum som finns utanför. Tankar som studsar mellan frågetecken men aldrig finner något svar, aldrig landar i något hörbart eller synbart. Hur tolkar man när ingenting varken hörs eller syns? Försöker stänga av men kan inte koppla bort, koppla av, koppla ur.

 

När en känsla får ett svar, en respons växer den sig dubbelt så stor. När den begravs i vakuum löses den upp. Hur kan det vara så svårt, har du svårt att förstå?

Jag älskar fortfarande orden, älskar deras genomslagskraft. Hur det man säger och hur man säger det kan göra en enorm skillnad. Och man säger alltid någonting genom att inte säga någonting alls. Tystnaden talar också, men inte lika högt, inte lika tydligt. Ord kan springa rakt in i hjärtat, men också rakt in i väggarna, ge upphov till en spricka som växer sig större och större. Det är inte slagen som känns. Det är orden som ekar.

 

Och i min studentmössa står; du är inte vilse så länge du har ord