A dream come true
Djur rusar rakt in i hjärtat, det tar en sekund och finns inga hinder längs vägen, inga väggar att ta sig över. Igår fick jag uppleva någonting magiskt, en ekorrunge som valde att ty sig till mig och min närhet. Detta gjorde att jag förstod att någonting var fel men jag tog den också till mig helhjärtat. En hel kväll levde den i min hand, till en början pigg men sen tröttare och tröttare. Till slut förstod jag att den skulle dö oavsett vad jag hade gjort eller inte och det slutade med att jag begravde den. Jag har tre katter men tomheten som denna dag bjuder på är ingenting jag kan ignorera eller bortse ifrån. Ekorren hade byggt ett bo i mitt hjärta och nu ekar där tomt. Min chef sa om mig igår att jag ska inte jobba med människor utan med djur. Hon har delvis rätt och delvis fel för hur skulle jag kunna överleva det?
Årstidernas identitetskris
som om naturen själv tvekar
är det höst eller är det vår
vilken skrud ska jag klä mig i?
När Bermudatriangeln blir en cirkel för mig
Min inre styrka fortsätter driva mig framåt. Tillåter mig att känna allting men stänger också av det när det behövs. Jag inser vad som har plats i mitt liv och inte, och raderar. Bär en sköld mot det som inte ska få röra mig. Ingriper för någon annans skydd i väntan på sushi. Dricker bubbel i en solig park. Njuter av alla vackra träd i den tid som är den allra vackraste. Hittar tillbaka till skrattet och allt det där som är jag, som jag återigen hållit tillbaka.
Botten håller mig flytande & motvinden får mig igång
När jag egentligen är som mest stressad går jag på spontan massage med inslag av healing. Jag öppnar upp och berättar om olika saker som sätter sig i min kropp. Hon hjälper mig igenom en ledsamhet som stormar upp så att den inte utvecklas till en panikångestattack eftersom jag är i en period då jag inte klarar av att gråta. Hon säger att jag måste börja låta ilska och frustration börja lämna kroppen. Hon säger också att jag ska lägga tillbaka ett visst ansvar där det hör hemma och inte själv ta det. Jag beställer ett tyngdtäcke och köper kosttillskott för att kunna sova. Och jag sover. Och det är underbart.
Det blir till min förtjusning konstrunda i år igen och all vackerhet överallt får mina pupiller att vidgas. Vill hinna med precis alla intryck även om jag egentligen inte orkar med så mycket intryck just nu. Och jag skrattar. Från hjärtat. Och det är en underbar känsla för jag är inte säker på att det händer lika ofta längre. Förutom med världens finaste kollegor. Jag känner glädje och återhämtning. Men så gör ledsenheten sig påmind och då väljer jag att gå och lägga mig.
Tillbaka hemma tvingar själen mig till det ställe som alltid ger mig sinnesro. Jag ligger på rygg på någon form av träbänk och liggdansar med barfotafötter en lång stund innan jag återvänder till verkligheten. Går barfota i vattnet och söker närheten till naturen. Jag sitter senare iklädd shorts och linne på en annan bänk tillsammans med grannar och lapar sol. Jag får veta att en av mina trevligaste grannar har avlidit helt utan förvarning och direkt vill jag gå undan och hantera mina känslor inför detta. Just då sitter jag kvar men senare känner jag hur ögonen fylls upp med vätska. Och jag hinner så klart tänka, att min bästisgranne aldrig får dö.
This one's for you
Så får jag återigen veta att situationer som tidigare skapat inre stress och hjärtklappning inte längre berör mig alls trots utebliven träning, näring, sömn och återhämtning. Mitt psyke är starkt och intakt trots fysiska obalanser. En inre styrka, som jag knappt vetat om, har växt ofantligt och utplånat tidigare rädslor. Trots den höga stressen är min hjärna alert och snabbtänkt och min tunga är lagom vass precis när det behövs. Men jag har också glömt både hur avkoppling känns och hur det uppnås. Och mina binjurar är trötta. Fast styrkan har nog alltid funnits där när andra behöver den.
I'm a fireman and dancer
En exploderande vår
I don't wanna be buried in a pet cemetary
Så äntligen börjar våren synas och kännas och jag vill kunna njuta av varenda sekund. Fredagen bjuder på både toksöta katter, Pinchos och bio på Roxy för allra första gången så lyckan blir total. Just nu prioriterar jag sömn och vila framför träning och kanske är det just det som gör att jag överlever så bra. Men jag längtar efter att springa igen.
Thank you, thank me
Jag vill tacka denna dag för insikten att det inte längre finns någonting jag inte klarar och att ingen stressituation längre försätter mig i hjärtklappningsläge. Så jag vill därmed tacka både kropp och psyke för utmärkt samarbete. Jag vill också tacka för ännu fler doser av hundhångel samt gapskratt som får mig att sätta mig på huk en stund.
Djur är evig lycka
Det är en oro som äntligen kan lägga sig något för att jag äntligen har mandat att agera, det är skratt med kollegor som känns i magen och som får mig att vika mig dubbel både gående, stående och sittande, det är en återfunnen känsla av värde, det är en förmåga att stänga av det som tar energi, det är en känsla av vår, det är årets första solbränna och det är frekvent kel med djurbebisar och djur. Universum ger mig sannerligen vad jag behöver när jag behöver det.
You can't touch this
Att ha insikt i var energin bör läggas och kunna omsätta det även i praktiken kan vara otroligt avgörande för ens välbefinnande.
Oh simple thing, where have you gone?
Det är locks som läggs på istället för att lyftas på. En öppenhet som tystas. I vissa situationer vet jag inte själv varifrån mitt lugn kommer ifrån men det måste vara inifrån. Jag lyckas frammana en sköld så att det sjuka inte längre når mig. Istället ger jag utrymme för gapskratten.
Mitt i galenskapen får jag mitt värde grovt trampat på och jag vet inte om det är av ren vana som det inte ens känns. Eller det faktum att jag tidigare än så landat i att jag förtjänar bättre. Men samtidigt pollenbesvär och vårblommor som får mina ögon att fastna och fokus att tappas.
Barnrätt
Jag blir satt ur balans av personlighetsstörda människor men lyckas återupprätta balansen. Går på föreläsning om Barnkonventionen som jag gjort så många gånger förut och drar samma slutsats som så många gånger förut: människor som inte har ett barnperspektiv ska inte arbeta inom socialtjänsten eller annan verksamhet som innefattar barn.
When the feeling's right I'm gonna run to you
Luften smakar som vår och jag går långpromenad i uppknäppt vårjacka. Hämtar cykeln och får solbränna i ansiktet. Ser snödroppar, krokus och upplever pollenbesvär. Solens närvaro skänker mig energi och livsglädje. Jag springer 21 km trail i Åhus/Furuboda och konstaterar att Göteborgsvarvet kommer kännas mycket enklare. Att springa i sand och uppförsbacke samtidigt gör mig rentav arg. Jag halkar på en stock knappt halvvägs och därefter är högerknät mer eller mindre i funktion. Att springa i nerförsbackar, som jag älskar, blir till slut en omöjlighet. När jag nästan är i mål får jag så ont att jag inte längre kan andas utan i några sekunder får jag ingen luft och tror att jag ska dö. Sen fortsätter jag. I sista nerförsbacken och trapporna ner får jag gå i sidled och sen joggar jag sakta in i mål.
I övrigt sätter jag ord på sjuka processer och interna konflikter för att det behöver komma upp på ytan. Sjukt måste bekämpas med friskt och någonstans på vägen slutade jag vara konflikträdd och rädd för personlighetsstörda människor. Så länge det finns saklighet och professionalitet finns det hopp.
Mänskliga faktorn
Det kan vara så enkelt och samtidigt så svårt att läsa (av) människor. Det jag landar i är att människor som inte är sanna mot sig själva inte heller kan vara det mot andra. De håller ett avstånd och kan inte vara genuina. Om en inte kan acceptera sin egen sårbarhet kan en heller inte möta andras sårbarhet.
Vad jag alltid landar i är att klienterna är mitt minsta bekymmer i socialt arbete.
