Jag får så fina avslut. Så fina ord och varma kramar från klienter och kollegor. Och i ett magiskt ögonblick hör jag någon spela Hallelujah på piano och jag tänker att bättre än så, det blir det inte. Jag får höra av en ungdom att de ungdomar som får mig som socialsekreterare framöver har lyx. Och jag vill bara säga att nej, lyxen är helt och hållet min. Lyxen att träffa helt fantastiska människor i detta arbetet och få följa dem på deras otroliga resor. Jag har fått se saker och ting vända, byta kurs även om jag i vissa fall inte kan vara med ända till slutet. 

 

Det är detta jag tar med mig. Det finns utrymme för både saknad och sorg men jag vet mer än någonsin hur rätt mitt beslut var. 

 

Och idag får jag en så fin återförening, och början på något nytt. Det är varma kramar av människor som jag har arbetat ihop med förut. Det finns mycket förbättringsarbete att vänta men jag känner någonting som jag inte har känt på länge. Jag kan ännu inte sätta fingret på känslan men jag vet att den är god. 

 

 

Ett synfält som flyter samman. Dagsljus som känns som en käftsmäll och höga ljud som sliter min själ i stycken. Att bestiga trappor är att bestiga berg. Tunga ögonlock och en rygg av pansar, ända upp i nacken. Ett brinnande huvud och en hjärna på autopilot. 

 

Jag trotsar kroppen mellan varven för jag är inte beredd att falla lika djupt igen. Inte beredd att ge avkall på vissa saker som måste göras, på vissa avslut. 

 

13 september blir jag fri. 19 september börjar någonting annat. 

 

 

 

 

Min kropp börjar återigen spela upp hela registret som en reaktion på en alltför hög och långvarig stressnivå. Som vanligt talar jag för döva öron och får enbart tystnad som respons. Samma döva öron väljer att straffa mig på det mest vidriga sätt för att jag lämnar och jag blir varse hur extremt meningslöst det är att betala en månatlig fackavgift. 

 

Jag minns så väl hur det kändes när kraschen slutligen kom i januari förra året. Så när samma känsla ramlar över mig på fredagen så känner jag igen den direkt. Och bara några timmar tidigare har jag förmedlat att jag inte orkar mer och bemötts med tystnad. 

 

Jag kan bara säga att jag hoppas på att karma finns på riktigt. 

 

En morgon som smakar höst. En luftfuktighet som tar strypgrepp och gräver sig in under huden, sätter tänderna i mitt skelett. 

Åter till en tillvaro där min enda längtan. Jag hade glömt hur mycket det tar på krafterna att vara där en inte vill vara. Jag sover/vilar i princip hela helgen efter min första vecka tillbaka. Och min fritid i vardagen är inte längre återhämtning och sinnesnärvaro, den är verklighetsflykt. 

 

Så besöker jag min ekofrisör och låter henne klippa bort det som ännu en gång tagit skada. Denna gång finns det ingen ångest som river i bröstkorgen, bara en känsla av befrielse som expanderar. Och hon påminner mig om att det inte finns någonting som är mer skadligt för håret än långvarig stress. Jag nickar igenkännande och tänker på hur mitt flexkonto återigen ökas på och ökas på samtidigt som jag räknar ner min tid.