Min kropp börjar återigen spela upp hela registret som en reaktion på en alltför hög och långvarig stressnivå. Som vanligt talar jag för döva öron och får enbart tystnad som respons. Samma döva öron väljer att straffa mig på det mest vidriga sätt för att jag lämnar och jag blir varse hur extremt meningslöst det är att betala en månatlig fackavgift. 

 

Jag minns så väl hur det kändes när kraschen slutligen kom i januari förra året. Så när samma känsla ramlar över mig på fredagen så känner jag igen den direkt. Och bara några timmar tidigare har jag förmedlat att jag inte orkar mer och bemötts med tystnad. 

 

Jag kan bara säga att jag hoppas på att karma finns på riktigt.