Ett synfält som flyter samman. Dagsljus som känns som en käftsmäll och höga ljud som sliter min själ i stycken. Att bestiga trappor är att bestiga berg. Tunga ögonlock och en rygg av pansar, ända upp i nacken. Ett brinnande huvud och en hjärna på autopilot. 

 

Jag trotsar kroppen mellan varven för jag är inte beredd att falla lika djupt igen. Inte beredd att ge avkall på vissa saker som måste göras, på vissa avslut. 

 

13 september blir jag fri. 19 september börjar någonting annat.