Så tappade jag orden igen. Jag vet exakt vilket ögonblick som det inträffade och varför. Sedan dess känns det som att jag har en snara runt halsen. Vågar inte skriva om saker som glädjer mig. Vågar knappt känna glädjen. För då kommer någonting som mer eller mindre förmedlar att jag saknar rätten att må bra, att känna den där glädjen. Att jag blott ska vara slav under andras behov och känslor. Och jag har ännu inte återhämtat mig. Istället känner jag mig trängd och är uppfylld av ett behov av att skydda mig själv. 

 

Jag vet inte hur det är för andra. Men ibland kan jag känna att man själv kan påverka hur man ska hantera saker och ting. Antingen kan man gräva ner sig, lägga sig platt. Eller också kan man hålla fast vid det som är positivt och som får en att må bra, så att man kan klättra uppåt (igen). Jag vet åtminstone detta; ingen annan kan rycka upp en. Och det är ingen annans ansvar att göra.  

 

 

 

 

 

 

 

Det var någonting med ljuset utomhus igår i kombination med solen som sken. Det såg ut som vår.

 

Jag skulle ha behövt solglasögon när jag körde bil.

 

Och äntligen har de tagit bort julgirlangen vid mitt kontorsfönster. 

 

 

Längtan efter våren får nästan mitt hjärta att spricka.

 

Tittar på Warm bodies och blir alldeles varm i hjärtat. 

 

Torsdag kväll. Ibland finns ingen glädje som den som infinner sig då. När längtan til helgen är som störst. 

 

Det var så förra helgen. Det är så denna helgen. Och det kommer att vara så nästa helg. 

 

Vi behöver ändra en del i lagstiftningen, enligt min mening. Som exempel:

 

 

Nu börjar jag bli innerligt trött på rättsväsendet. Kan åklagaren inte rubricera en händelse under ett begrepp som finns i brottsbalken, så är det helt enkelt inte tala om något brott. Jag röstar skarpt för att barnmisshandel läggs in som begrepp, och som ovan beskrivet omfattar all form av våld mot barn. Jag vill alltså att det även ska innefatta fysiskt våld som inte är uteslutande lavetter eller slag med knuten näve, och även kränkningar samt psykisk misshandel. För enligt den erfarenhet jag har, är så inte fallet. 

 

 

Visst, våld mot barn regleras även i socialtjänstlagen (samt föräldrabalken). Men om socialtjänsten behöver agera i sådana fall så blir agerandet detsamma som med mobbade elever. Man förflyttar offret, och begår därmed i princip ännu ett övergrepp på offret, medan förövaren får stanna kvar. 

 

 

För övrigt:

 

Varför ska brotten hela tiden handla så mycket om vad förövaren gör, hur hen gör det och med vilket uppsåt? Varför handlar det inte minst lika mycket om hur offren drabbas och skadas?

 

Läser om asylprocesser som tar nästan tio år och att man tycker att det är rimligt att utvisa barn som är födda och uppvuxna i Sverige. Sådant möter jag även i mitt arbete. Läser om någon som först dömdes för bland annat våldtäkt men fick ett lägre straff i hovrätten eftersom man ansåg att handlingen inte hade sexuellt syfte utan gjordes utav svartsjuka för att kontrollera att flickvännen inte var otrogen. Då räknades det inte som sexualbrott längre utan som kvinnofridskränkning. Och så har vi upptäckten jag gjorde för nästan ett år sedan - att psykisk misshandel inte är brottsligt, ens mot barn. Sveriges rättssystem är helt åt helvete. Jag blev så bestört och ledsen över att tänka på alla dessa saker att jag var tvungen att genomgå ett träningspass trots att kroppen egentligen inte orkade utan behövde vila. Men min hjärna behövde sinnesro genom frigörelse av hormoner. För jag kan inte förstå hur Sverige 2013 kan se ut på detta sätt. För att inte tala om nedmonteringen av sjukvården, psykiatrin och skolorna.

 

Jag slås av hur farligt det är när man bara blint följer lagar och regler utan att ifrågasätta dem. Och hur attityder kan formas utifrån de lagar som finns. Oavsett hur inhumana dessa lagar är. Det är så lätt att själv formas av det system man lever i, istället för att systemet ska formas efter dem som lever i det. 

 

Det är just därför som jag ett tag lät bli att följa media och nyheter. Jag blir så illa berörd och det väcker så mycket negativa känslor hos mig att jag ibland får ett behov av skydda mig ifrån dessa känslor. Pausa. Och så har det varit under i stort sett hela mitt liv. Redan som barn blev jag otroligt tyngd av alla orättvisor som finns. Jag undrade på allvar hur jag skulle orka leva i en värld som denna. 

 

 

 

I begynnelsen lyssnade jag varken på min kropp eller mina känslor. Någonstans på vägen lärde jag mig att sluta motarbeta och istället välkomna allting som hjärnan försökte förmedla till mig, antingen genom känslotillstånd eller somatiska reaktioner. Nu behöver jag inte lyssna särskilt intensivt, jag märker det direkt ändå. 

 

Ena stunden bar jag på en vacker magkänsla. Sedan förbyttes den till känslan av en aggressiv knytnäve som försökte krama sönder min mage. Och sedan dess har jag letat efter glädjen som jag blev bestulen på. Jag blev stum, tappade mina ord. Jag går sönder av att dämpas, kvävs av tystnad. 

 

Kontrasterna blir så uppenbara. Så nu vet jag med säkerhet. Att jag inte längre kan tillåta att saker och ting sker på bekostnad av mitt eget välmående. Jag tänker inte självmant klättra nedåt, inte frivilligt gå bakåt. 

 

 

Den där smärtan. Som fanns dagligen i begynnelsen. Som jag brottades med varenda dag. Den skrev jag aldrig om här och kommer heller inte att göra. Jag tog tag i den där och då. Det var en kamp i det tysta men också en lärdom för livet och viktig mental och känslomässig träning. Men den fanns där i allra högsta grad. Jag fick se mina värsta demoner i vitögat. Jag övervann dem inte men jag lärde mig att stå ut. Och om det var bra eller inte, låter jag vara osagt. Men jag väljer att se det som någonting som jag behövde lära mig att handskas med där och då.

 

Vid mer än ett tillfälle denna vecka har jag hört låtfrasen "Jag är förälskad i livet" i huvudet. För det är ungefär så jag har tänkt vid just de ögonblicken. Att nu känns livet bra, om än för stunden, för dagen, för veckan. Jobbet känns lustfyllt igen nu när stressen inte längre är en ständig följeslagare. Istället känner jag mest att jag klarar av allting som kommer i min väg. Saker som tidigare skapade omedelbar frustration hos mig har istället runnit av mig och inte fått fäste. Och den lilla frustration jag har känt har jag på en gång kunnat prata av mig. 

 

Det är fantastiskt vad livet kan kännas så mycket lättare när man mår bra och är fylld av positiv energi. När det längst fram i medvetandet inte finns någonting som skaver (därmed inte sagt att det inte finns något som skaver längre bak). 

 

Kanske är det D-vitamintillskottet. Kanske är det på grund av att jag har hittat tillbaka till mig själv igen. Min inre kärna, som inte styrs av yttre faktorer och andras behov. Utan som bara är... jag. Som är glad, hjälpsam och har tålamod. Etc, etc. Det är en markant skillnad från att ha isolerat sig på sitt kontor, vill jag påstå. 

 

Med envishet kan man göra väldigt mycket. "Envis som 75 åsnor" var det, ja.

 

 

Det är fint att ha saker att se fram emot. 

 

 

 

De senaste dagarna har jag råkat falla över både texter och filmer som berör sexism och kvinnohat. Sådant som jag annars gärna undviker att läsa om. Inte för att blunda för problemet i sig med tanke på att det gör sig påmint dagligen, men för att slippa vara kroniskt förbannad.

 

Dessa texter lyfter fram det faktum att Sverige är långt ifrån jämställt och att vissa attityder har blivit så normaliserade att folk blir blinda inför vad som faktiskt förmedlas. Det jag blir mest arg över är nog ändå kommentarerna till texterna. Direkt ska någon peka finger på att man utgår ifrån kön och inte individ (för då är det helt plötsligt läge att vara politiskt korrekt och inte alls blanda in genus) samt gnälla över att männen minsann också blir utsatta för diskriminering och därmed ifrågasätta varför det inte uppmärksammas lika mycket. FÖR ATT DET INTE ÄR ETT LIKA UTBRETT PROBLEM FÖRINIHELVETE! Naturligtvis är det också något som bör uppmärksammas men man måste väl någonstans prioritera och börja i rätt ände? Vilket kön är det som har blivit utsatt för mest förtryck genom världshistorien? Hur många män utsätts för hot, våld och till och med mord av sina kvinnor i förhållande till hur många kvinnor som får denna behandling av sina män? Det handlar inte om att ta parti för något utav könen och svartmåla det andra, det handlar om att vi måste ändra attityderna som florerar i samhället. 

 

Men eftersom jag är kvinna i kombination med att jag har en åsikt kring detta, så är jag i mångas ögon helt enkelt bara en bitterfitta som behöver ett ligg. Grattis 2013, vad långt vi har kommit. 

 

För övrigt så är jag så otroligt tacksam över att jag är uppvuxen med föräldrar som har varit jämlika när det gäller ansvaret för hushållssysslor. För mig är det en ren självklarhet att det är så det ska vara.

 

Det är fint att ett telefonsamtal med föräldrarna är det enda som krävs för att man ska känna sig glad och lugn igen. Men snart får de börja prata i telefon som Clark Kents föräldrar gjorde i Lois & Clark så att man slipper berätta samma saker två gånger ;)

 

Läser En man som heter Ove och blir barnsligt förtjust i denna bittra, extremenvisa karaktär. Fnittrar nästan till på tåget när jag läser om hur hans bitterhet förminskas i takt med att hans hjärta smälter. Börjar nästan gråta när han dör och känner mig för en stund alldeles tom inombords. Tom på det där sättet som jag alltid gör när jag har läst ut en bok som jag kommer att sakna, som jag vill läsa mer av. Känslan som infinner sig när man läst en bok som gjort avtryck på en. 

 

Det är fascinerande hur ont någon annans sorg och tragedi kan göra i ens eget hjärta. För att man bryr sig så mycket om personen och för att det gör så ont att tänka på hur det hade varit om man själv hade drabbats av samma sak. 

 

Mina föräldrar ska vara friska så länge de lever. Och leva, det ska de göra länge. Det ska de ha jävligt klart för sig. 

 

Tänk vad några solstrålar kan få livet att kännas hoppfullt. 

 

På änglakvällen fick jag (bland annat) höra att jag har bra drömmar och visioner, men att jag är dålig på att förverkliga dem. Det sistnämnda kan jag absolut inte argumentera emot. Jag är verkligen urusel på det. Och samtidigt har jag äntligen lärt mig att leva i nuet istället för att leva i en kropp som är fylld med ångest inför framtiden. Jag tycker om att vara nöjd, istället för att längta efter det jag inte har. Jag vill ha lugnet i kroppen, inte det där kliandet efter någonting annat som jag inte har just nu. 

 

Men så börjar jag titta. Vidgar vyerna lite, ser efter vad som finns. Och längtan som slår emot mig med full kraft är förvisso ganska behaglig för stunden, men samtidigt gör den också ont och börjar skava. Även om jag inte vill förverkliga det just nu, så är längtan stark. Jag vill verkligen bo vid havet en dag. 

 

Det är livsviktigt att ha saker att se fram emot. Men lika livsviktigt att kunna vara nöjd med det man har och uppskatta det för vad det är. 

 

Och så är jag väldigt försiktig med att skaffa mig förhoppningar. För det gör så förbannat ont när de faller. 

 

Igår när jag åkte hem var det ljust ute, vilket gjorde mig glad. Det är möjligt att det har varit det även tidigare, men i så fall har jag inte uppmärksammat det. På något vis märktes det tydligt att januari övergått till februari.

 

Och jag satt bakom ratten och försökte få musiken att nå fram till mig, så att jag på så vis skulle kunna sluta känna den frätande klumpen i magen. Så såg jag havet ligga där, stilla och spegelblankt. Jag ville inte släppa blicken. Och jag tänkte att en dag, en dag måste jag få bo vid havet. 

 

Idag slog det mig. Att igår var det exakt två år sedan jag började min karriär som socialsekreterare. Och just nu trivs jag nog mer än någonsin. Mina kollegor är underbara. 

 

Igår var det också 27 år sedan mina föräldrar gifte sig. Jag var med under denna ceremonin, och ingen annan fick vara med. Det har jag alltid varit lite mallig över.