Så tappade jag orden igen. Jag vet exakt vilket ögonblick som det inträffade och varför. Sedan dess känns det som att jag har en snara runt halsen. Vågar inte skriva om saker som glädjer mig. Vågar knappt känna glädjen. För då kommer någonting som mer eller mindre förmedlar att jag saknar rätten att må bra, att känna den där glädjen. Att jag blott ska vara slav under andras behov och känslor. Och jag har ännu inte återhämtat mig. Istället känner jag mig trängd och är uppfylld av ett behov av att skydda mig själv. 

 

Jag vet inte hur det är för andra. Men ibland kan jag känna att man själv kan påverka hur man ska hantera saker och ting. Antingen kan man gräva ner sig, lägga sig platt. Eller också kan man hålla fast vid det som är positivt och som får en att må bra, så att man kan klättra uppåt (igen). Jag vet åtminstone detta; ingen annan kan rycka upp en. Och det är ingen annans ansvar att göra.