Den där smärtan. Som fanns dagligen i begynnelsen. Som jag brottades med varenda dag. Den skrev jag aldrig om här och kommer heller inte att göra. Jag tog tag i den där och då. Det var en kamp i det tysta men också en lärdom för livet och viktig mental och känslomässig träning. Men den fanns där i allra högsta grad. Jag fick se mina värsta demoner i vitögat. Jag övervann dem inte men jag lärde mig att stå ut. Och om det var bra eller inte, låter jag vara osagt. Men jag väljer att se det som någonting som jag behövde lära mig att handskas med där och då.