I begynnelsen lyssnade jag varken på min kropp eller mina känslor. Någonstans på vägen lärde jag mig att sluta motarbeta och istället välkomna allting som hjärnan försökte förmedla till mig, antingen genom känslotillstånd eller somatiska reaktioner. Nu behöver jag inte lyssna särskilt intensivt, jag märker det direkt ändå. 

 

Ena stunden bar jag på en vacker magkänsla. Sedan förbyttes den till känslan av en aggressiv knytnäve som försökte krama sönder min mage. Och sedan dess har jag letat efter glädjen som jag blev bestulen på. Jag blev stum, tappade mina ord. Jag går sönder av att dämpas, kvävs av tystnad. 

 

Kontrasterna blir så uppenbara. Så nu vet jag med säkerhet. Att jag inte längre kan tillåta att saker och ting sker på bekostnad av mitt eget välmående. Jag tänker inte självmant klättra nedåt, inte frivilligt gå bakåt.