Igår när jag åkte hem var det ljust ute, vilket gjorde mig glad. Det är möjligt att det har varit det även tidigare, men i så fall har jag inte uppmärksammat det. På något vis märktes det tydligt att januari övergått till februari.

 

Och jag satt bakom ratten och försökte få musiken att nå fram till mig, så att jag på så vis skulle kunna sluta känna den frätande klumpen i magen. Så såg jag havet ligga där, stilla och spegelblankt. Jag ville inte släppa blicken. Och jag tänkte att en dag, en dag måste jag få bo vid havet.