Igår var det ungefär såhär:

Var det vad jag sa? Jag undrar ärligt talat vad som hade hänt om jag hade sagt att jag hade ont i foten. Hade hon då ifrågasatt mina kunskaper om kroppens anatomi lika högfärdigt och istället valt att konstatera att jag hade ont långt ner i benet? Efter över tio års erfarenhet av mensvärk, dvs regelbundna smärtor i livmodern, och inte långt ifrån tio års erfarenhet av magsmärtor, tror jag faktiskt att jag har förmåga att känna skillnaden.

Idag var det istället såhär:

Jag ringde till min nya vårdcentral och fick samtala med en vettig människa. Hon lyssnade på det jag sa och erbjöd mig en tid nästa vecka. Utan invändningar och utan att ifrågasätta. Inga konstigheter. Bara sådär. Halle-fucking-luja.

Under min uppväxt behövde jag i princip aldrig sätta min fot på ett sjukhus för min egen hälsas skull. Jag var sällan sjuk och skadade mig aldrig allvarligt. Sista året på gymnasiet började kroppen spela mig spratt. Skolläkaren trodde att jag led av magkatarr och skrev ut tabletter. Min mage fortsatte med att bete sig allt annat än normalt, så till slut fick jag söka vård på riktigt. Och då var symptomen många.

Den första läkaren jag träffade var en oerfaren AT-läkare med låg stresströskel, kunde jag konstatera. Hon kunde inte hålla ihop sig när jag berättade om mina symptom. Istället var det i princip jag som fick lugna henne, fastän jag inbillar mig att det borde vara tvärtom. I alla fall. Inga direkta undersökningar gjordes utan jag fick beskedet att jag led av irriterad tjocktarm. Jag frågade vad det innebar, och hon hänvisade enkelt till det jag beskrev. Väldigt upplysande. Sen ställde jag den relevanta frågan; vad kan man göra åt det? Ingenting, var hennes svar. Jaha. Så var det med det. Mina bekymmer bara konstaterades och jag fick budskapet att det var så det också fick fortlöpa.

Kort därefter sökte jag vård efter att ha börjat spy blod. Jag fick en remiss för att göra en gastroskopi - det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Vid det laget kunde jag varken äta eller dricka utan att kräkas, vilket jag förklarat för min läkare, och som kirurgen i sin tur kände till. Efter gastroskopin skrattade han mig rakt i ansiktet och sa vänligt "Jag hittade inget fel så du får helt enkelt sluta äta och dricka". Jag grät konstant i en hel timme och kände mig helt knäckt. Och utvecklade en ordentlig läkarskräck.

Jag läste på allt jag kom över gällande mina magproblem, som fortlöpte. Hörde talas om heliobacter, och ville undersöka om detta kunde vara förklaringen. Via telefon fick jag beskriva mina symptom för en läkare som hann avbryta mig innan jag kom till de allra värsta. Hon meddelade att hon absolut inte trodde att det var något fel på mig, men att hon faktiskt skulle kunna gå med på att jag lämnade blodprov för att utesluta heliobacter. Blodprovet visade ingenting, och det fanns heller inget intresse av att utreda vad mina magproblem kunde bero på istället. Jag kände mig verkligen tagen på allvar. Verkligen.

Jag minns verkligen inte alla turer fram och tillbaka, men kontentan är att jag aldrig fick någon hjälp eller ens en förklaring till mina magproblem. Jag fick läsa på själv. Irriterad tjocktarm bytte namn till IBS. Jag åt Omeprazol för att behandla den magkatarr som numera tycktes ha blivit kronisk. Och jag hade sådan fobi för sjukvården men samtidigt var varenda dag en pina. Efter matintag fungerade jag inte överhuvudtaget. Under min socionomutbildning stressade jag mellan skola och extrajobb och åt inte förrän jag kom hem på kvällen. Jag levde på näringsdrycker, eftersom jag efter intag av fast föda blev så otroligt dålig att jag inte kunde göra något vettigt. Jag kan bara spekulera kring hur många människor som säkert gjorde antagandet att jag försökte dölja en ätstörning.

I alla fall, någonstans i allt elände valde jag att lista mig på en annan vårdcentral, i hopp om att där få hjälp. Efter en halvtimme med en läkare sa han att han höll med om andra läkares spekulationer - att jag led av IBS och kronisk magkatarr. Han satte alltså dessa diagnoser efter blott en halvtimme, men i journalerna står det visserligen att det är jag själv som satt diagnoserna. Dessa diagnoser köper jag emellertid eftersom jag dels är påläst och dels har en hel del års erfarenhet av symptom att relatera till. Dock är IBS en väldigt diffus diagnos och det står klart och tydligt överallt att det är en diagnos man kan sätta först när man genom diverse undersökningar uteslutit alla andra kroniska tarmsjukdomar. Jag har inte genomgått en enda undersökning med undantag av gastroskopi. Och faktum kvarstod - det jag led av gick inte att leva med. Jag fick någonting utskrivet som underlättade tillfället, men så småningom förvärrade mina symptom. Men det var ingen som någonsin tog det jag sa på allvar. Så jag orkade inte heller strida. Och när det gällde min nya läkare fick man vara glad om man fick fem minuter av hans tid. Samma läkare satte senare diagnosen fibromyalgi - ännu en flumdiagnos som inte kan styrkas av någon medicinsk undersökning. Men men.

För ett par år sedan upptäckte jag av ren slump att det är spannmål som hela tiden varit den stora boven i dramat. Jag har IBS-besvär fortfarande och ibland också magkatarrsproblem, men mina huvudsymptom berodde på att jag konstant satte i mig mat som jag verkligen inte tål. Som skadar tarmen varenda gång det passerar genom den. Med tanke på att en anafylaktisk chock sätts igång av bara en brödsmula, känner jag mig hyfsat övertygad utan att ha genomgått några undersökningar. Jag tänkte få det konstaterat rent medicinskt men för att göra det krävdes att jag skulle sätta i mig spannmålsprodukter i två månader. Hell to the no. Jag var dödssjuk efter bara två dygn. I vilket fall, denna upptäckt blev en rejäl omställning. Helt plötsligt kunde jag äta. Jag mådde inte längre totalt kass varenda dag. Min vardag fungerade helt plötsligt och äntligen normalt. Och där hoppades jag också att jag inte skulle behöva en kontakt med sjukvården under lång tid.

Men mina förhoppningar infriades inte. Jag fick mitt livs första urinvägsinfektion. Googlade fram det. För är det något jag insett så är det att man nästan får ställa sin egen diagnos. Själva läkarkontakten behöver man för att få medicin, men mycket mer än så är det inte. På internet stod det att en urinvägsinfektion oftast går över av sig självt och att man inte ska söka vård förrän efter en vecka. Så jag lydde. Och det gick över av sig självt. Det dröjde inte länge innan jag fick en ny dos urinvägsinfektion. Men denna var aggressivare. Till slut fick jag hög feber och vände mig till min gamla vårdcentral, belägen där jag var bosatt just då. För i det tillståndet var jag inte kapabel att köra bil två mil för att få hjälp. Förutom febern smärtade det något otroligt där njurarna sitter. Så jag förstod att jag var tvungen att söka vård eftersom urinvägsinfektionen höll på att utvecklas till njurbäckeninflammation (google är mycket användbart). Jag kom ner till vårdcentralen. Blev inte utschasad av receptionisten trots att jag inte var listad där, utan fick sitta ner i väntrummet. Så blev det äntligen min tur och jag var dum nog att tro att jag skulle få hjälp. Sjuksköterskan dolde inte på något sätt att hon var djupt bekymrad. Jag hade gått med detta i 1,5 vecka, hade kissat blod nästan lika länge samt hade hög feber sedan några dagar tillbaka. Hon konstaterade att läget var akut, och att jag var i absolut behov av antibiotika. Hon förklarade att eftersom jag inte var listad där, skulle det kosta mer för min del. Jag tänkte mest "det får kosta vad fan det vill, bara jag får hjälp". Sedan ändrade hon sig. Sa att jag inte kunde få hjälp eftersom jag inte var listad där, men underströk att mitt hälsotillstånd var akut. Och jag kände mig återigen knäckt. Dagen därpå vände jag mig dit jag var listad och fick hjälp. Det var definitivt en tröst, men en klen sådan.

Nästa gång jag behövde uppsöka läkarvård, blev jag allvarligt biten i armen av min katt (han hade absolut sina skäl med tanke på att jag råkade klämma hans svans). Detta hände tidigt på morgonen och framåt eftermiddagen började jag inse att jag möjligen behövde uppsöka vård. Jag hade under hela dagen känt mig otroligt stel i armen och kunde knappt röra den. Ovanpå det var armen otroligt svullen och röd. Så jag ringde ner till vårdcentralen där jag inte var listad och tidigare hade blivit avvisad. Blev avvisad igen. Fick veta att jag förvisso kunde chansa genom att ta mig dit. Dagen efter tog jag mig dit jag var listad, och läkaren sa att det verkligen, verkligen inte såg bra ut. Jag fick själv välja behandlingsmetod - stark antibiotika eller kirurgiskt ingrepp i armen. Jag fick hjälp. Men hade återigen också blivit avvisad. Jag kan inte riktigt förstå hur man kan neka någon vård när det är akut på ett eller annat sätt (jag syftar då inte på akuten-akut). Hur gör man när man är ute och reser? Ska vårdpersonal i exempelvis Stockholm då sitta och förklara för mig att jag helt enkelt får åka 50-60 mil för att jag ska ha rätt till hjälp?

Idag har jag gjort upptäckten att man tydligen inte har rätt till hjälp ens där man är listad. Jag och en barnmorska har ringt om varandra i över en veckas tid nu. Jag ville inte ringa den vanliga tidbokningen först och främst då jag ville prata med någon om mina symptom och därigenom få råd i vart jag ska vända mig för vård. Igår fick jag veta att hon skulle ha semester resten av veckan, och jag avgjorde att jag inte kan vänta så länge. Jag ringde istället sjukvårdsupplysningen för att få råd i vart jag ska vända mig. Och det gick ju lysande. Helt plötsligt är jag inte kapabel att avgöra om jag är svullen någonstans på kroppen. Men hon kunde konstatera att jag har bekymmer, och rådde mig att vända mig till vårdcentralen idag för att den vägen går snabbast. Så jag ringde till vårdcentralen och sa att jag behöver boka en tid. Jag var öppen med att jag inte vet vilken slags vård jag behöver utan beskrev istället mina symptom. Sjuksköterskan frågade om jag är säker på att det ej handlar om magproblem, vilket jag bekräftade. Jag intygade också att jag har flera års erfarenhet av just magproblem, och att jag därför tydligt känner att det inte rör sig om det i detta fallet. Hon resonerade att det inte var någon större mening att erbjuda mig en läkartid, vilket jag höll och håller med om. Hon rekommenderade istället att jag skulle ringa till barnmorskemottagningen och lät mig vara expert på min egen kropp. Jag gick tillfälligt ifrån dagens utbildning för att kunna göra detta. Och det är många år sedan jag blev bemött på ett så oempatiskt sätt. Efter maximalt två minuter bestämde hon sig för att avvisa mig. Hon lyssnade inte på vad jag sa och avbröt när jag försökte förklara. Hon avgjorde att detta rör sig om tarmproblem. Efter att ha avspisat mig stannade hon upp och sa "Du låter uppgiven". Och sedan satte hon sig på sin höga häst igen och förklarade återigen hur utomordentligt meningslöst det vore för henne att erbjuda mig en tid. Hon hade därmed inte snappat upp ens den första meningen jag sa - att jag skulle vilja boka tid för cellprov, vilket man ska göra hos just henne på denna instans. Och det var inte det enda hon ignorerade i samtalet. Efteråt kände jag mest att jag ville ge henne en high-five. I ansiktet. Med en stol. Och skulle jag nu boka en tid med min läkare, vilket hon tyckte, kan jag redan höra hur han hänvisar till att jag har IBS och att det måste vara förklaringen på mina nuvarande problem. Nej tack.

Så idag känner jag återigen en fruktansvärd uppgivenhet kring att söka vård. Man blir inte lyssnad på, man blir inte tagen på allvar och folk vill ha så lite som möjligt med en att göra. Varför söker man sig till sådana yrken om man bryr sig så lite om att hjälpa människor? Jag förstår det inte. Men nu fick jag en anledning att göra det jag tänkt göra i flera år - lista mig där jag tänkt lista mig från början men som just då redan var fullt. För min kamp om rätten till vård är inte över. Men mitt förtroende för vården är körd i botten, igen. Och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på alla andra människor som blir bemötta på det här sättet. Som inte orkar strida. Det är något otroligt kraftfullt med att få en annan människa att känna sig kränkt. Den kränkta människan låser sig, fastnar och kommer inte riktigt loss. Kan för tillfället inte strida för det som är viktigt för den kränkta människan är för upptagen med att strida mot känslan. Och det är den kränkta människan som förlorar på det, inte sjukvården.

I nyss nyligen genomfört samtal med sjukvårdsupplysningen blir jag ifrågasatt redan i första meningen:

Jag förstår inte frågan. Brukar man inte märka sådant? Framförallt; syns det inte? Om inte annat så märker man det hyfsat tydligt när man måste kräkas upp hela sin frukost för att alla inre organ ska få plats.

Jag skulle aldrig frivilligt titta på det jippo som kallas Melodifestivalen, men det händer ju att man befinner sig på sociala tillställningar där det finns dem som absolut vill bänka sig framför soffan till detta. Och då får man själv också titta vare sig man vill eller ej, inga konstigheter. Så var fallet i lördags och det var en fullständig pina. Spontant kände jag att jag nu fått ett kvitto på hur omdömeslöst det svenska folket blivit:

• 2006 röstas en blå regering fram
• 2010 röstas Sverigedemokraterna in i riksdagen
• 2012 röstas Björn Ranelids otroligt pinsamma och talanglösa bidrag till Melodifestivalen direkt vidare till finalen

Bristen på motivation vs envisheten 0-1.

Ett annat sätt att lägga fram det är följande:

Äta glass i soffan eller träna.

Jag kan bara konstatera att jag är djävulskt envis. Eller också förenkla det hela ytterligare:

Få ont i magen eller må bra.

Jag var alltså inte ett dugg motiverad till att få ont i magen. Och helt plötsligt är jag inte ett dugg imponerad över mig själv längre.

Jag skulle då aldrig analysera sönder något. Aldrig.

På tal om Dokument inifrån, finns det andra saker som just nu gör mig förfärad. Torstens Flincks agerande och alla försvarstal tillägnade honom från diverse kända personer. Man försöker ursäkta handlingen med att Torsten absolut inte är sexistisk på något vis. Som att det har med saken att göra. Det är inte personen i sig som döms ut. Man är inte det man gör. Men handlingen i sig, är totalt oacceptabel. Oavsett vem som utför den. Han tog sig gränsöverskridande friheter och la en otillåten, ovälkommen hand på en kvinnas rumpa. Det är inte okej. Och jag kan i ärlighetens namn inte förstå att människor fortfarande försvarar sådant beteende, precis som lärarna brukade försvara det i skolan när man var yngre. Som om kvinnor saknar rätt till personlig integritet, och att bestämma vem som ska få vidröra dem och var. Som om det är mäns fulla rättighet att ta på vem man vill, var man vill, när man vill. Avsikten kan vara inlindad i guld as far as I'm concerned, det gör det inte mer okej.

snön målar världen vacker

himlen badar i mängder av nyanser av blått

trötta ögon blir uppspärrade

för ovanpå det blåa slår sig nya nyanser fram

skimrar i rosa orange

industriröken klyver dem på mitten

min näthinna vill fastna i ögonblicket

- Den Svenska Björnstammen

Bästa låten just nu. Så bra att det kittlar i magen och till slut kan jag inte hindra rytmen från att ta över min kropp, måste åtminstone få trumma med fingrarna om jag inte kan sittdansa. Tänk vad man måste kontrollera sig själv ändå i olika sammanhang dagligen, för att inte framstå som spritt språngande galen. Men den här rytmen, den vill ha min kropp.

Det finns så otroligt mycket i vårt samhälle som gör mig förbannad. Saker som förekommer men som man ändå känner sig maktlös inför. Därför undviker jag att grotta ner mig i de orättvisor som jag upplever existerar.

Men nu var jag tvungen att titta på Dokument inifrån: De oförsäkrade. Det framkommer att män har otroligt mycket lättare för att få bifall på en arbetsskadeansökan hos försäkringskassan än vad kvinnor har. För när det gäller kvinnor, söker handläggarna gärna efter andra förklaringar till den uppstådda smärtan. Å ena sidan kräver de vetenskapligt stöd för skadorna som uppstått, trots att en lagändring som innebar mildare krav gick igenom 1992. Å andra sidan kräker de själva fram slutsatser som helt saknar vetenskaplig grund. En kvinna som fick nacksmärtor till följd av en bilolycka på jobbet, fick sin arbetsskadeansökan avslagen med förklaringen att storleken på hennes bröst gav upphop till nacksmärtorna. (PÅ ALLVAR?!!?) I andra fall gräver man i kvinnornas familjeförhållanden. Kvinnornas smärtor som uppstått i samband med en olycka på jobbet kan istället förklaras av en anhörigs sjukdom eller tidigare barnlöshet. I något fall hade en skada orsakats av ett tungt lyft, men försäkringskassan ansåg att ett liknande lyft lika väl hade kunnat äga rum på hemmaplan, och därmed avslog de ansökan. Rent praktiskt är kvinnor alltså obefintligt försäkrade när de arbetar.

Jag blir så otroligt förfärad, arg och rentav äcklad. Såhär får det inte gå till.

Såhär:

Jag tycker att det är otroligt bra att tobaksförsäljare är noggranna med att kontrollera att deras konsumenter har åldern inne. Absolut.

Och:

Jag är väl medveten om att jag ser ut att vara yngre än vad jag är, med tanke på att jag blir påmind om detta dagligen.

Men:

Jag fyller freakin' 27 i år. 27. Så jag kan inte låta bli att bli förnärmad när folk kräver bevis för att jag passerat 18 år. Faktiskt. Ingen kritik mot att de sköter sina jobb som de ska, men det känns fanimig inte bra. Det har rentav börjat kännas en smula förnedrande. Men vad ska man göra?

Nyligen gjorde en tobaksförsäljare en freudiansk feltolkning och trodde att det som stod som mitt födelseår var 95 och inte 85. Jag tackar, ja. Jag vet inte vilket som var värst - att hon trodde att jag var 17 år eller det faktum att hon tänkte sälja tobak till mig trots detta. "För denna gången". Nåväl.

Jag har äntligen accepterat att det blivit vinter och införskaffat en jacka därefter.

Det är en ren sensation att kunna vistas utomhus utan att skaka så att tänderna håller på att ramla av.

I helgen hände något av det bästa som överhuvudtaget kunde hända. Sara Sockervadd och hennes man flyttade till Kristianstad. Från 10 mils avstånd är det numera endast gångavstånd till en av världens absolut finaste människor. Det är så stort att jag inte riktigt har förstått det än.

Jag har aldrig riktigt förstått den där reklamen "Ni tjejer snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld". För det första anser jag inte att dessa tillstånd eller upplevelser är jämförbara (nu har jag själv inte fött barn men om inte annat vittnar alla illustrationer i serier och filmer om att det är en ytterst oangenäm upplevelse). Men det jag vill komma till är att jag, som tjej, blir precis lika ynklig som killen i reklamen. Jag är inte ens 30 och känner mig redan döende när jag drabbas av ett ynka förkylningsvirus. Måtte jag aldrig bli förkyld när jag är 50+. Hujedamig.

Jag har efter två veckors krasslighet äntligen accepterat att jag är sjuk. Därmed tänkte jag bädda ner mig i soffan under täcket. Sesam hade dock en annan agenda.