Under min uppväxt behövde jag i princip aldrig sätta min fot på ett sjukhus för min egen hälsas skull. Jag var sällan sjuk och skadade mig aldrig allvarligt. Sista året på gymnasiet började kroppen spela mig spratt. Skolläkaren trodde att jag led av magkatarr och skrev ut tabletter. Min mage fortsatte med att bete sig allt annat än normalt, så till slut fick jag söka vård på riktigt. Och då var symptomen många.
Den första läkaren jag träffade var en oerfaren AT-läkare med låg stresströskel, kunde jag konstatera. Hon kunde inte hålla ihop sig när jag berättade om mina symptom. Istället var det i princip jag som fick lugna henne, fastän jag inbillar mig att det borde vara tvärtom. I alla fall. Inga direkta undersökningar gjordes utan jag fick beskedet att jag led av irriterad tjocktarm. Jag frågade vad det innebar, och hon hänvisade enkelt till det jag beskrev. Väldigt upplysande. Sen ställde jag den relevanta frågan; vad kan man göra åt det? Ingenting, var hennes svar. Jaha. Så var det med det. Mina bekymmer bara konstaterades och jag fick budskapet att det var så det också fick fortlöpa.
Kort därefter sökte jag vård efter att ha börjat spy blod. Jag fick en remiss för att göra en gastroskopi - det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Vid det laget kunde jag varken äta eller dricka utan att kräkas, vilket jag förklarat för min läkare, och som kirurgen i sin tur kände till. Efter gastroskopin skrattade han mig rakt i ansiktet och sa vänligt "Jag hittade inget fel så du får helt enkelt sluta äta och dricka". Jag grät konstant i en hel timme och kände mig helt knäckt. Och utvecklade en ordentlig läkarskräck.
Jag läste på allt jag kom över gällande mina magproblem, som fortlöpte. Hörde talas om heliobacter, och ville undersöka om detta kunde vara förklaringen. Via telefon fick jag beskriva mina symptom för en läkare som hann avbryta mig innan jag kom till de allra värsta. Hon meddelade att hon absolut inte trodde att det var något fel på mig, men att hon faktiskt skulle kunna gå med på att jag lämnade blodprov för att utesluta heliobacter. Blodprovet visade ingenting, och det fanns heller inget intresse av att utreda vad mina magproblem kunde bero på istället. Jag kände mig verkligen tagen på allvar. Verkligen.
Jag minns verkligen inte alla turer fram och tillbaka, men kontentan är att jag aldrig fick någon hjälp eller ens en förklaring till mina magproblem. Jag fick läsa på själv. Irriterad tjocktarm bytte namn till IBS. Jag åt Omeprazol för att behandla den magkatarr som numera tycktes ha blivit kronisk. Och jag hade sådan fobi för sjukvården men samtidigt var varenda dag en pina. Efter matintag fungerade jag inte överhuvudtaget. Under min socionomutbildning stressade jag mellan skola och extrajobb och åt inte förrän jag kom hem på kvällen. Jag levde på näringsdrycker, eftersom jag efter intag av fast föda blev så otroligt dålig att jag inte kunde göra något vettigt. Jag kan bara spekulera kring hur många människor som säkert gjorde antagandet att jag försökte dölja en ätstörning.
I alla fall, någonstans i allt elände valde jag att lista mig på en annan vårdcentral, i hopp om att där få hjälp. Efter en halvtimme med en läkare sa han att han höll med om andra läkares spekulationer - att jag led av IBS och kronisk magkatarr. Han satte alltså dessa diagnoser efter blott en halvtimme, men i journalerna står det visserligen att det är jag själv som satt diagnoserna. Dessa diagnoser köper jag emellertid eftersom jag dels är påläst och dels har en hel del års erfarenhet av symptom att relatera till. Dock är IBS en väldigt diffus diagnos och det står klart och tydligt överallt att det är en diagnos man kan sätta först när man genom diverse undersökningar uteslutit alla andra kroniska tarmsjukdomar. Jag har inte genomgått en enda undersökning med undantag av gastroskopi. Och faktum kvarstod - det jag led av gick inte att leva med. Jag fick någonting utskrivet som underlättade tillfället, men så småningom förvärrade mina symptom. Men det var ingen som någonsin tog det jag sa på allvar. Så jag orkade inte heller strida. Och när det gällde min nya läkare fick man vara glad om man fick fem minuter av hans tid. Samma läkare satte senare diagnosen fibromyalgi - ännu en flumdiagnos som inte kan styrkas av någon medicinsk undersökning. Men men.
För ett par år sedan upptäckte jag av ren slump att det är spannmål som hela tiden varit den stora boven i dramat. Jag har IBS-besvär fortfarande och ibland också magkatarrsproblem, men mina huvudsymptom berodde på att jag konstant satte i mig mat som jag verkligen inte tål. Som skadar tarmen varenda gång det passerar genom den. Med tanke på att en anafylaktisk chock sätts igång av bara en brödsmula, känner jag mig hyfsat övertygad utan att ha genomgått några undersökningar. Jag tänkte få det konstaterat rent medicinskt men för att göra det krävdes att jag skulle sätta i mig spannmålsprodukter i två månader. Hell to the no. Jag var dödssjuk efter bara två dygn. I vilket fall, denna upptäckt blev en rejäl omställning. Helt plötsligt kunde jag äta. Jag mådde inte längre totalt kass varenda dag. Min vardag fungerade helt plötsligt och äntligen normalt. Och där hoppades jag också att jag inte skulle behöva en kontakt med sjukvården under lång tid.
Men mina förhoppningar infriades inte. Jag fick mitt livs första urinvägsinfektion. Googlade fram det. För är det något jag insett så är det att man nästan får ställa sin egen diagnos. Själva läkarkontakten behöver man för att få medicin, men mycket mer än så är det inte. På internet stod det att en urinvägsinfektion oftast går över av sig självt och att man inte ska söka vård förrän efter en vecka. Så jag lydde. Och det gick över av sig självt. Det dröjde inte länge innan jag fick en ny dos urinvägsinfektion. Men denna var aggressivare. Till slut fick jag hög feber och vände mig till min gamla vårdcentral, belägen där jag var bosatt just då. För i det tillståndet var jag inte kapabel att köra bil två mil för att få hjälp. Förutom febern smärtade det något otroligt där njurarna sitter. Så jag förstod att jag var tvungen att söka vård eftersom urinvägsinfektionen höll på att utvecklas till njurbäckeninflammation (google är mycket användbart). Jag kom ner till vårdcentralen. Blev inte utschasad av receptionisten trots att jag inte var listad där, utan fick sitta ner i väntrummet. Så blev det äntligen min tur och jag var dum nog att tro att jag skulle få hjälp. Sjuksköterskan dolde inte på något sätt att hon var djupt bekymrad. Jag hade gått med detta i 1,5 vecka, hade kissat blod nästan lika länge samt hade hög feber sedan några dagar tillbaka. Hon konstaterade att läget var akut, och att jag var i absolut behov av antibiotika. Hon förklarade att eftersom jag inte var listad där, skulle det kosta mer för min del. Jag tänkte mest "det får kosta vad fan det vill, bara jag får hjälp". Sedan ändrade hon sig. Sa att jag inte kunde få hjälp eftersom jag inte var listad där, men underströk att mitt hälsotillstånd var akut. Och jag kände mig återigen knäckt. Dagen därpå vände jag mig dit jag var listad och fick hjälp. Det var definitivt en tröst, men en klen sådan.
Nästa gång jag behövde uppsöka läkarvård, blev jag allvarligt biten i armen av min katt (han hade absolut sina skäl med tanke på att jag råkade klämma hans svans). Detta hände tidigt på morgonen och framåt eftermiddagen började jag inse att jag möjligen behövde uppsöka vård. Jag hade under hela dagen känt mig otroligt stel i armen och kunde knappt röra den. Ovanpå det var armen otroligt svullen och röd. Så jag ringde ner till vårdcentralen där jag inte var listad och tidigare hade blivit avvisad. Blev avvisad igen. Fick veta att jag förvisso kunde chansa genom att ta mig dit. Dagen efter tog jag mig dit jag var listad, och läkaren sa att det verkligen, verkligen inte såg bra ut. Jag fick själv välja behandlingsmetod - stark antibiotika eller kirurgiskt ingrepp i armen. Jag fick hjälp. Men hade återigen också blivit avvisad. Jag kan inte riktigt förstå hur man kan neka någon vård när det är akut på ett eller annat sätt (jag syftar då inte på akuten-akut). Hur gör man när man är ute och reser? Ska vårdpersonal i exempelvis Stockholm då sitta och förklara för mig att jag helt enkelt får åka 50-60 mil för att jag ska ha rätt till hjälp?
Idag har jag gjort upptäckten att man tydligen inte har rätt till hjälp ens där man är listad. Jag och en barnmorska har ringt om varandra i över en veckas tid nu. Jag ville inte ringa den vanliga tidbokningen först och främst då jag ville prata med någon om mina symptom och därigenom få råd i vart jag ska vända mig för vård. Igår fick jag veta att hon skulle ha semester resten av veckan, och jag avgjorde att jag inte kan vänta så länge. Jag ringde istället sjukvårdsupplysningen för att få råd i vart jag ska vända mig. Och det gick ju lysande. Helt plötsligt är jag inte kapabel att avgöra om jag är svullen någonstans på kroppen. Men hon kunde konstatera att jag har bekymmer, och rådde mig att vända mig till vårdcentralen idag för att den vägen går snabbast. Så jag ringde till vårdcentralen och sa att jag behöver boka en tid. Jag var öppen med att jag inte vet vilken slags vård jag behöver utan beskrev istället mina symptom. Sjuksköterskan frågade om jag är säker på att det ej handlar om magproblem, vilket jag bekräftade. Jag intygade också att jag har flera års erfarenhet av just magproblem, och att jag därför tydligt känner att det inte rör sig om det i detta fallet. Hon resonerade att det inte var någon större mening att erbjuda mig en läkartid, vilket jag höll och håller med om. Hon rekommenderade istället att jag skulle ringa till barnmorskemottagningen och lät mig vara expert på min egen kropp. Jag gick tillfälligt ifrån dagens utbildning för att kunna göra detta. Och det är många år sedan jag blev bemött på ett så oempatiskt sätt. Efter maximalt två minuter bestämde hon sig för att avvisa mig. Hon lyssnade inte på vad jag sa och avbröt när jag försökte förklara. Hon avgjorde att detta rör sig om tarmproblem. Efter att ha avspisat mig stannade hon upp och sa "Du låter uppgiven". Och sedan satte hon sig på sin höga häst igen och förklarade återigen hur utomordentligt meningslöst det vore för henne att erbjuda mig en tid. Hon hade därmed inte snappat upp ens den första meningen jag sa - att jag skulle vilja boka tid för cellprov, vilket man ska göra hos just henne på denna instans. Och det var inte det enda hon ignorerade i samtalet. Efteråt kände jag mest att jag ville ge henne en high-five. I ansiktet. Med en stol. Och skulle jag nu boka en tid med min läkare, vilket hon tyckte, kan jag redan höra hur han hänvisar till att jag har IBS och att det måste vara förklaringen på mina nuvarande problem. Nej tack.
Så idag känner jag återigen en fruktansvärd uppgivenhet kring att söka vård. Man blir inte lyssnad på, man blir inte tagen på allvar och folk vill ha så lite som möjligt med en att göra. Varför söker man sig till sådana yrken om man bryr sig så lite om att hjälpa människor? Jag förstår det inte. Men nu fick jag en anledning att göra det jag tänkt göra i flera år - lista mig där jag tänkt lista mig från början men som just då redan var fullt. För min kamp om rätten till vård är inte över. Men mitt förtroende för vården är körd i botten, igen. Och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på alla andra människor som blir bemötta på det här sättet. Som inte orkar strida. Det är något otroligt kraftfullt med att få en annan människa att känna sig kränkt. Den kränkta människan låser sig, fastnar och kommer inte riktigt loss. Kan för tillfället inte strida för det som är viktigt för den kränkta människan är för upptagen med att strida mot känslan. Och det är den kränkta människan som förlorar på det, inte sjukvården.
