Psykisk utmattning

När en inte orkar lyssna på musik längre, trots att det är ens syre. När överstimulans sker även  i mörker så att solglasögon krävs om ögonen ska kunna vara öppna. När en hjärna som annars minns allting minns nästan ingenting. När viss form av koncentration leder till ögonattack och solglasögon är enda räddningen men genererar flera timmar av huvudvärk. När alla stimuli gör ont och förgör till en grad så att en måste isolera sig helt, undvika alla stimuli. När nästan all form av social kontakt känns som krav och måste undvikas. 

 

När kroppen gör ont hela tiden och inte bara emellanåt. Så ont att det är svårt att sova för att det är omöjligt att ligga ner på ett sätt som inte gör ont. När kroppen kraschar mitt i löpspåret, för att hjärtat rusar utan anledning. När kroppen släcker ner utan förvarning och en måste lägga sig ner precis i det ögonblicket. Och rädslan för att det ska hända på allmän plats. Att ligga ner med pannan mot ett badrumsgolv för att kroppen inte klarar mer just då. Att frysa så intensivt inifrån att en värmefläkt inte gör någon skillnad. Att ha konstant huvudvärk och orkeslöshet. Att ha kroppsdelar som domnar av och läppar som blir blå. Och för en dag ett spännband runt huvudet och tryck över strupen. Symptom som jag känt en enda gång innan, precis innan kraschen. Samma dag är att sitta fastklistrad i en fåtölj och få vänta in orken att resa sig upp. 

 

Men blodproverna hos läkaren var bra. Friskförklarad men sjukare än någonsin. ”Du är i väggen men du står upp”. Det som är annorlunda är att kroppen inte längre tar alla smällar. Den är väl trött på det. Nu är det inte bara hjärnan, utan hela nervsystemet, som klappar ihop. Och jag vet inte hur jag ska hindra sönderfallet. 


Vill -inte- gå hem

Det är inte många gånger i mitt liv som jag har upplevt det. Men det finns en viss smärta i själen som uppstår när en person en trivs riktigt bra med lämnar situationen en är i. Som att lampan i rummet plötsligt släcks. Som att ett tomrum i hjärtat plötsligt flyttar in. 
 
För det är ju som det är där.
Jag vill ju aldrig att du ska gå hem. 

F. ö. stal hon mitt hjärta för evigt

Jag minns inte exakt hur gammal jag var när jag upptäckte bandet Keane. Jag minns bara att jag och min barndomsbästis föll lika handlöst.
 
Så när vi nås av beskedet att de kommer till Sverige finns ingen tvekan. Och vi åker dit, och med henne är lyckan alltid närvarande. Inte en sekund har förflutit mellan oss när vi träffas. Hon gör mig alltid så hel, så trygg. All min tillit kan jag lägga i hennes famn och det är extremt sällsynt.
 
Fjärilarna i magen inför, att det här faktiskt händer på riktigt. Att vi ska få uppleva detta, tillsammans. Sångarens röst är så ren, så stark, så fantastisk än idag. Vi får höra varenda låt som vi älskar och vi kan varenda ord utantill eftersom vi har sjungit dem tillsammans så många gånger. 
 
Hon och jag såg Håkan Hellström live igen förra året. Men det här är ändå den bästa konsertupplevelsen på länge. Och hälften av grejen är att jag får dela den upplevelsen med just henne. 

Helen Keller

 
"The best and most beautiful things in the world cannot be seen or even touched - they must be felt with the heart. 

Kontraster

Under en pratstund med den där grannen som sprang rakt in i härtat från första stund så blir jag påmind om allt det vackra som ändå ryms i kontrasterna. Intensiteten i känslorna när saker och ting inte är konstanta, likadana dag efter dag. När vardagen känns som ett inferno blir helgen ett paradis. Och avtrubbade smaklökar får liv igen.

Happiness only real when shared

 
"Happiness only real when shared"
 
Jag tänker ofta på det citatet. Än. Även när mina försök att dela glädje möttes av en kall vägg. Hur jag till sist stängde av känslorna, både de som ger energi och de som tar. För att inte gå sönder när föraktet syntes i ansiktet och hördes från munnen. Återkommande. Avsaknaden av värme, den konstanta närvaron av kyla. Och kanske är det därför jag fryser som jag gör nu. Det kommer att krävas tid att tina upp igen. Det har redan tagit lång tid. Mer behövs. 

A dream come true

Djur rusar rakt in i hjärtat, det tar en sekund och finns inga hinder längs vägen, inga väggar att ta sig över. Igår fick jag uppleva någonting magiskt, en ekorrunge som valde att ty sig till mig och min närhet. Detta gjorde att jag förstod att någonting var fel men jag tog den också till mig helhjärtat. En hel kväll levde den i min hand, till en början pigg men sen tröttare och tröttare. Till slut förstod jag att den skulle dö oavsett vad jag hade gjort eller inte och det slutade med att jag begravde den. Jag har tre katter men tomheten som denna dag bjuder på är ingenting jag kan ignorera eller bortse ifrån. Ekorren hade byggt ett bo i mitt hjärta och nu ekar där tomt. Min chef sa om mig igår att jag ska inte jobba med människor utan med djur. Hon har delvis rätt och delvis fel för hur skulle jag kunna överleva det?

 
 

Årstidernas identitetskris

som om naturen själv tvekar
är det höst eller är det vår
vilken skrud ska jag klä mig i?

När Bermudatriangeln blir en cirkel för mig

 
Min inre styrka fortsätter driva mig framåt. Tillåter mig att känna allting men stänger också av det när det behövs. Jag inser vad som har plats i mitt liv och inte, och raderar. Bär en sköld mot det som inte ska få röra mig. Ingriper för någon annans skydd i väntan på sushi. Dricker bubbel i en solig park. Njuter av alla vackra träd i den tid som är den allra vackraste. Hittar tillbaka till skrattet och allt det där som är jag, som jag återigen hållit tillbaka. 

Botten håller mig flytande & motvinden får mig igång

 
När jag egentligen är som mest stressad går jag på spontan massage med inslag av healing. Jag öppnar upp och berättar om olika saker som sätter sig i min kropp. Hon hjälper mig igenom en ledsamhet som stormar upp så att den inte utvecklas till en panikångestattack eftersom jag är i en period då jag inte klarar av att gråta. Hon säger att jag måste börja låta ilska och frustration börja lämna kroppen. Hon säger också att jag ska lägga tillbaka ett visst ansvar där det hör hemma och inte själv ta det. Jag beställer ett tyngdtäcke och köper kosttillskott för att kunna sova. Och jag sover. Och det är underbart. 
 
Det blir till min förtjusning konstrunda i år igen och all vackerhet överallt får mina pupiller att vidgas. Vill hinna med precis alla intryck även om jag egentligen inte orkar med så mycket intryck just nu. Och jag skrattar. Från hjärtat. Och det är en underbar känsla för jag är inte säker på att det händer lika ofta längre. Förutom med världens finaste kollegor. Jag känner glädje och återhämtning. Men så gör ledsenheten sig påmind och då väljer jag att gå och lägga mig.
 
Tillbaka hemma tvingar själen mig till det ställe som alltid ger mig sinnesro. Jag ligger på rygg på någon form av träbänk och liggdansar med barfotafötter en lång stund innan jag återvänder till verkligheten. Går barfota i vattnet och söker närheten till naturen. Jag sitter senare iklädd shorts och linne på en annan bänk tillsammans med grannar och lapar sol. Jag får veta att en av mina trevligaste grannar har avlidit helt utan förvarning och direkt vill jag gå undan och hantera mina känslor inför detta. Just då sitter jag kvar men senare känner jag hur ögonen fylls upp med vätska. Och jag hinner så klart tänka, att min bästisgranne aldrig får dö. 
 
 
 

This one's for you

 
Så får jag återigen veta att situationer som tidigare skapat inre stress och hjärtklappning inte längre berör mig alls trots utebliven träning, näring, sömn och återhämtning. Mitt psyke är starkt och intakt trots fysiska obalanser. En inre styrka, som jag knappt vetat om, har växt ofantligt och utplånat tidigare rädslor. Trots den höga stressen är min hjärna alert och snabbtänkt och min tunga är lagom vass precis när det behövs. Men jag har också glömt både hur avkoppling känns och hur det uppnås. Och mina binjurar är trötta. Fast styrkan har nog alltid funnits där när andra behöver den. 
 
 

I'm a fireman and dancer

 
Möte med Tieto kring nytt verksamhetssystem stimulerar min hjärna och får det att klia i mina fingrar, det är bodypumptisdag med efterföljande bubbel med en av de allra bästa och Moder Natur är strålande vacker. På fredag har jag mitt livs förhandling och det är bara början. Jag kommer att ge mitt allt för dessa barns bästa. 

En exploderande vår

 
 

I don't wanna be buried in a pet cemetary

 
Så äntligen börjar våren synas och kännas och jag vill kunna njuta av varenda sekund. Fredagen bjuder på både toksöta katter, Pinchos och bio på Roxy för allra första gången så lyckan blir total. Just nu prioriterar jag sömn och vila framför träning och kanske är det just det som gör att jag överlever så bra. Men jag längtar efter att springa igen. 
 

Thank you, thank me

 
 
Jag vill tacka denna dag för insikten att det inte längre finns någonting jag inte klarar och att ingen stressituation längre försätter mig i hjärtklappningsläge. Så jag vill därmed tacka både kropp och psyke för utmärkt samarbete. Jag vill också tacka för ännu fler doser av hundhångel samt gapskratt som får mig att sätta mig på huk en stund. 



Jag har en förkärlek till ord.


Bloggtoppen.se

RSS 2.0