Det jag alltid återkommer till, och landar i, är att känslor inte har någon tidsuppfattning. Och hur fascinerande det är att känslor kan överleva tiden även i perioder av vakuum. Syrebrist. Men när syretillförseln finns där regelbundet, då gör känslorna sin existens påmind. Kanske till och med växer. Och även av det stannar vid just precis det, så skulle jag inte vara utan det. Att få känna så, ibland och på håll, är en ljuvlighet.

När en inte orkar lyssna på musik längre, trots att det är ens syre. När överstimulans sker även  i mörker så att solglasögon krävs om ögonen ska kunna vara öppna. När en hjärna som annars minns allting minns nästan ingenting. När viss form av koncentration leder till ögonattack och solglasögon är enda räddningen men genererar flera timmar av huvudvärk. När alla stimuli gör ont och förgör till en grad så att en måste isolera sig helt, undvika alla stimuli. När nästan all form av social kontakt känns som krav och måste undvikas. 

När kroppen gör ont hela tiden och inte bara emellanåt. Så ont att det är svårt att sova för att det är omöjligt att ligga ner på ett sätt som inte gör ont. När kroppen kraschar mitt i löpspåret, för att hjärtat rusar utan anledning. När kroppen släcker ner utan förvarning och en måste lägga sig ner precis i det ögonblicket. Och rädslan för att det ska hända på allmän plats. Att ligga ner med pannan mot ett badrumsgolv för att kroppen inte klarar mer just då. Att frysa så intensivt inifrån att en värmefläkt inte gör någon skillnad. Att ha konstant huvudvärk och orkeslöshet. Att ha kroppsdelar som domnar av och läppar som blir blå. Och för en dag ett spännband runt huvudet och tryck över strupen. Symptom som jag känt en enda gång innan, precis innan kraschen. Samma dag är att sitta fastklistrad i en fåtölj och få vänta in orken att resa sig upp. 

Men blodproverna hos läkaren var bra. Friskförklarad men sjukare än någonsin. ”Du är i väggen men du står upp”. Det som är annorlunda är att kroppen inte längre tar alla smällar. Den är väl trött på det. Nu är det inte bara hjärnan, utan hela nervsystemet, som klappar ihop. Och jag vet inte hur jag ska hindra sönderfallet. 

Djur rusar rakt in i hjärtat, det tar en sekund och finns inga hinder längs vägen, inga väggar att ta sig över. Igår fick jag uppleva någonting magiskt, en ekorrunge som valde att ty sig till mig och min närhet. Detta gjorde att jag förstod att någonting var fel men jag tog den också till mig helhjärtat. En hel kväll levde den i min hand, till en början pigg men sen tröttare och tröttare. Till slut förstod jag att den skulle dö oavsett vad jag hade gjort eller inte och det slutade med att jag begravde den. Jag har tre katter men tomheten som denna dag bjuder på är ingenting jag kan ignorera eller bortse ifrån. Ekorren hade byggt ett bo i mitt hjärta och nu ekar där tomt. Min chef sa om mig igår att jag ska inte jobba med människor utan med djur. Hon har delvis rätt och delvis fel för hur skulle jag kunna överleva det?