Det är locks som läggs på istället för att lyftas på. En öppenhet som tystas. I vissa situationer vet jag inte själv varifrån mitt lugn kommer ifrån men det måste vara inifrån. Jag lyckas frammana en sköld så att det sjuka inte längre når mig. Istället ger jag utrymme för gapskratten.

Mitt i galenskapen får jag mitt värde grovt trampat på och jag vet inte om det är av ren vana som det inte ens känns. Eller det faktum att jag tidigare än så landat i att jag förtjänar bättre. Men samtidigt pollenbesvär och vårblommor som får mina ögon att fastna och fokus att tappas.