Botten håller mig flytande & motvinden får mig igång

 
När jag egentligen är som mest stressad går jag på spontan massage med inslag av healing. Jag öppnar upp och berättar om olika saker som sätter sig i min kropp. Hon hjälper mig igenom en ledsamhet som stormar upp så att den inte utvecklas till en panikångestattack eftersom jag är i en period då jag inte klarar av att gråta. Hon säger att jag måste börja låta ilska och frustration börja lämna kroppen. Hon säger också att jag ska lägga tillbaka ett visst ansvar där det hör hemma och inte själv ta det. Jag beställer ett tyngdtäcke och köper kosttillskott för att kunna sova. Och jag sover. Och det är underbart. 
 
Det blir till min förtjusning konstrunda i år igen och all vackerhet överallt får mina pupiller att vidgas. Vill hinna med precis alla intryck även om jag egentligen inte orkar med så mycket intryck just nu. Och jag skrattar. Från hjärtat. Och det är en underbar känsla för jag är inte säker på att det händer lika ofta längre. Förutom med världens finaste kollegor. Jag känner glädje och återhämtning. Men så gör ledsenheten sig påmind och då väljer jag att gå och lägga mig.
 
Tillbaka hemma tvingar själen mig till det ställe som alltid ger mig sinnesro. Jag ligger på rygg på någon form av träbänk och liggdansar med barfotafötter en lång stund innan jag återvänder till verkligheten. Går barfota i vattnet och söker närheten till naturen. Jag sitter senare iklädd shorts och linne på en annan bänk tillsammans med grannar och lapar sol. Jag får veta att en av mina trevligaste grannar har avlidit helt utan förvarning och direkt vill jag gå undan och hantera mina känslor inför detta. Just då sitter jag kvar men senare känner jag hur ögonen fylls upp med vätska. Och jag hinner så klart tänka, att min bästisgranne aldrig får dö. 
 
 
 

Kommentarer

Tänk att det bara krävs ord:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Var finner jag dina ord?

Att andas genom ord:

Trackback
RSS 2.0