Stunderna är få då utmattningen inte syns i mina ögon
Hans huvud i min hand
Tacksamhet
Spirits rise
Cuteness overload
Friends
Reflexer
Konversation mellan mig och främmande man:
"- Får jag bjuda på en öl?
- Nej tack, jag tål inte öl."
Sedan skrattar jag högt åt mitt eget svar eftersom jag svarade så bokstavligt på hans fråga.
Några minuter senare återvänder mannen:
"- Skulle jag få lov att bjuda dig på en dejt?
- Tack, men nej tack, jag sysslar inte med sånt"
Vego
Jag älskar Café Miró.
Focus on what could go right
I'd rather feel the earth beneath my feet
The lovely ones
Att få träffa sina kollegor i en lugn miljö och bara ha roligt. Min kropp stretar först emot men slappnar sedan av. Och jag säger det jag känner; att jag älskar att jag tog beslutet att börja arbeta här, även om jag kommer att lämna, eftersom jag nu har så många underbara människor i mitt liv.
Alla ska få finnas
Idag fick jag bevittna kommunens första HBTQ-certifiering. Det var stundtals vackert, stundtals smärta som manifesterade sig som gåshud på underarmarna.
Hellre rebell än slav
Provokativ. Spännande. Rörande. Peppande. Förargande. Och så viktig.
Why so serious?
Inte bara en blomma som dör
Att något döende kan skänka sådan energi.
Yoga studio
Drowsiness
Allt jag behöver nu
Alcudia
Slutet av augusti kommer jag tillbringa drickandes Cava på en sandstrand på Mallorca. Jag kan inte med ord beskriva hur underbart det ska bli.
Homeland S05E12
Skitserie.
Djur är min återhämtning
Powernaps
Frost
Night out
The small things are the biggest
Idag ringde min lillebror till mig för att berätta att han, när han var i min favoritaffär, blev tvungen att köpa en sak till mig. Det är någonting väldigt vackert och rörande med att han av alla människor köper spontanpresenter till mig.
Och mina läppar har ingen känsel kvar
Homeland S05E09
Skitserie. Om han inte överlever, alltså.
Jag måste sluta kämpa emot
Om jag inte vilar tillräckligt, så blixtrar det till i huvudet. Det spänner, det trycker, det bultar. Jag har svårt för kontrollförlusten. Svårt för att finna mig i det. Men jag måste.
Don't stop the dance
Homeland S04E12
Först:
Äntligen. För en måste ju älska Quinn.
Sedan:
Satans helvete.
Min nästa katt måste se ut så här
Vit som snö, söt som socker
Hon är så vit att hon skiner på foton.
Homeland S03E12
Skitserie.
Just nu
Du gav mig en bomb under bron...
...tänk att det bara krävs ord
Homeland S03E02
Återigen; en måste älska Quinn.
Ögonblick vi minns
Jag ser hur det börjar dansa stora snöflingor utanför fönstret. Tänker tillbaka på en natt för elva år sedan. En natt då jag gick ut i snövädret med en katt inför jackan. Får samma impuls nu och följer den. Klär på mig vinterkängor och vinterjacka, drar upp luvan över huvudet. Fyller famnen med en katt. Går ut på balkongen och betraktar skådespelet. En granne öppnar fönstret och gör samma sak, vinkar till mig och jag vinkar tillbaka. När jag står där är det som att jag kliver in i skådespelet framför mig, blir en del av det. Han börjar spinna i in famn, hans pupillerna vidgas och jag lutar huvudet bakåt, ser oändligt många flingor komma närmre, nära. Och jag tänker, att det är ögonblick som dessa, som etsar sig fast, som stannar kvar.
It's the small things
Homeland S02E12
En måste älska Quinn.
Det är tryggt med någon annans hjärtslag, andetag
Jag pausar nu
Även om jag ser det i spegeln. Även om jag känner det i kroppen. Så är det någonting annat att se det på papper. Det känns surrealistiskt. Samtidigt som jag är väl medveten om att jag i flera års tid har kämpat mot symptom kopplat till just det. Och att hela 2015 var en kamp mot det. En kamp som jag inte längre orkar föra.
Pay it forward
Jag tror på öppenhet och ödmjukhet. På att en själv hela tiden gör aktiva val kring hur en vill vara och agera, oavsett hur en blir bemött av andra. På att ge positiv energi och hoppas på att det smittar. På att ge positiv energi oavsett om det gör någon skillnad. Och jag tror på att människor kan växa.
Jag orkar ingenting
Woke up like this
Trötthet & pubhäng
Medan jag står och väntar kommer det ett lätt snöfall. Små, vita flingor mot mörk himmel, som lyses upp av gatlamporna. Jag böjer huvudet och bakåt och betraktar skådespelet. Och tänker att det inte finns någonting vackrare just nu än just det.
My love
Jag lägger mitt huvud i hans famn. Hans lilla, lilla famn. Och han börjar spinna, högt. Lyfter förnärmat huvudet när jag sätter mig upp igen. Och jag tänker att det är så jag vill kunna känna med en människa. Den totala tryggheten. Och att jag spelar roll. Att min närvaro och min frånvaro gör en skillnad. Så jag lägger mig i hans famn igen och sjunger i hans öra medan han spinner i mitt.
Eldsjälar är brandfarliga
"Måste du brinna hela tiden?"
Det finns just nu inget syre kvar.
Jag kelar med henne också
Så klart.
Only love can heal such a scar
Idag är det vila & återhämtning. Imorgon är det häng på Bishops arms & Harrys med fina vänner.
Ge mig andrum
De ser det på mig, säger de. Och trycket över bröstet blir värre. Rösten håller inte. Jag orkar knappt ta mig ur sängen. Den gör inte ont. Den är bara så förbannat tung fastän den är flera kilo lättare. Och den bär inte riktigt. Den spjärnar emot.
Så jag håller hårt i telefonen. Väntar på samtalet då jag ska få berätta. Att nu. Nu kan de hänvisa mina symptom till stress. Och jag möts av att det här måste tas på allvar. EKG och andra prover ska tas på måndag. Om det förvärras innan dess ska jag uppsöka akutvård.
Tårar väller fram och rösten håller ännu mindre. Jag vet inte vad det är som gör det. Om det är för att jag pratar om det. Om det är för att jag är helt slut. Om det är ironin i det hela. Eller känslan av att inte bli lyssnad på fastän jag egentligen blir just det. Jag vet bara att jag inte går tillbaka dit just nu. Jag klarar inte en dag till.
The healer
Hon ser det på mig direkt. I ögonen. På kroppen. Känner det. Kroppen vittnar om att hjärnan går på högvarv. Att jag kämpat emot länge. Och hon säger att jag tänker rätt. Att jag måste lyssna på kroppen. Att vila är det enda rätta nu.
Och snart snart ska hon balansera och laga mig.
Det som ger
Försenad julklapp
Pricken över i
Prioriteringar
Det brinner i halsen. Jag försöker släcka med vatten. Förgäves.
I alltför många år, alltför många gånger har jag slagit dövörat till mot kroppens signaler.
Hela hösten har kroppen fått gå på högvarv. För få stunder för återhämtning, för mycket övertid. Försämrade villkor, orimliga motiveringar. Dubbelbestraffning, splittring, förnekelse. Yrsel, svimningsanfall. Borttappade ord, borttappade minnen. Ett arbetsminne slaget i tusen bitar. Nattliga magkramper, magkatarrskräkningar, fosterställning på badrumsgolv. Borttappad livsgnista, bortblåsta leenden. Avtagen aptit, tappade kilon.
Så jag säger stopp. Beslutar att jag ska kliva av det sjunkande skeppet. Har drunknat tillräckligt. Men suktar nu efter vatten.
Hög feber. Hjärtklappning. Tryck över bröstet, ända upp genom halsen. Handen mot hjärtat, som för att försöka lugna. En röst som inte bär, ögon som inte riktigt orkar. Andningssvårigheter. För trång strupe som senare fattar eld.
Så jag lyssnar nu. Tre månader är för lång tid. Att vara ifrån en giftig miljö för att sedan behöva återvända. Kroppen säger sitt. Jag kan inte säga emot. På torsdag ska jag berätta allt om hösten, hur livsgnistan falnat, om min mörka längtan, om kroppen som nu visar det jag försökt dölja. Jag har tagit steget, fattat ett beslut som innebär min räddning. Men innan räddningen är inne, måste jag fatta ett till. Jag släpper rädslan om att falla. För jag vet att jag har någonting att falla tillbaka till. Jag vet att där finns händer som kommer hålla i mig, som kommer att dra upp mig igen. För jag är många människor rikare. Och hellre faller jag frivilligt för en stund och får chans till återhämtning, än kraschar riktigt hårt rakt in i den där betongväggen.
Kroppen min, jag är idel öra.
And the shame was on the other side
En legend har gått ur tiden, blivit en stjärna på himlavalvet. Det gör mer ont än vanligt att lyssna på Heroes men om jag behöver skratta, tittar jag bara på videon till Dancing in the street.
"I don't know where I'm going from here but I promise it won't be boring"
Löfte till mig själv
Löfte till mig själv år 2016: om mitt arbete fortsätter att innebära att jag måste offra min fysiska och psykiska hälsa samt min fritid, så tänker jag göra någonting annat. Jag älskar i grunden mitt nuvarande arbete men jag måste få rimliga förutsättningar att genomföra det också. Jag måste få möjlighet att ha ett liv utanför mitt arbete.
Chokladfondue
Ombre
Happiness only real when shared
Jag går på spontanbio och konstaterar att det ändå är något magiskt med att sitta och skratta med hjärtat tillsammans med en massa andra människor i en fullsatt salong.
Always & forever
You can't have both happiness and the truth. You have to choose.
Jag drömmer med ögonen öppna
Jag tror på energier. Att energier som en utstrålar har konsekvenser.
Let there be light
Stilla som när snö faller
Så kommer snön. Det är inte mycket men jag hade glömt hur den känns. Att det är en helt annan känsla att omges om den. Som att världen är inlindad i bomull.
Och snart når denna tillvaron sitt slut. Förtrollningen bryts. Jag måste tillbaka till en vardag som jag inte vill tillbaka till. Men om två månader är den över.
Trygghet
Nytt år, nytt hår
Att slitas i stycken på ett bra sätt
Det är någonting med filmer som handlar om samhörigheten mellan människa och djur som alltid får mig att gråta. Och musik som La valse d'Amélie. Det känns liksom som att hjärtat slits i stycken, fast på ett bra sätt.
Dance until you're paralyzed
Det jag tar med mig ifrån 2015 är att jag numera kan äta och har massor med kärleksfulla människor runt omkring mig. Inte illa alls.
Att njuta är inte svårt här
Ring klocka ring
Matchande mustaschflugor, konjak, lakritschokladmousse, lägsta möjliga vinst, rislykta & King kong får summera min nyårsafton. Inför 2016 önskar jag mig vit, positiv energi.
