Det brinner i halsen. Jag försöker släcka med vatten. Förgäves. 

 

I alltför många år, alltför många gånger har jag slagit dövörat till mot kroppens signaler.

 

Hela hösten har kroppen fått gå på högvarv. För få stunder för återhämtning, för mycket övertid. Försämrade villkor, orimliga motiveringar. Dubbelbestraffning, splittring, förnekelse. Yrsel, svimningsanfall. Borttappade ord, borttappade minnen. Ett arbetsminne slaget i tusen bitar. Nattliga magkramper, magkatarrskräkningar, fosterställning på badrumsgolv. Borttappad livsgnista, bortblåsta leenden. Avtagen aptit, tappade kilon. 

 

Så jag säger stopp. Beslutar att jag ska kliva av det sjunkande skeppet. Har drunknat tillräckligt. Men suktar nu efter vatten. 

 

Hög feber. Hjärtklappning. Tryck över bröstet, ända upp genom halsen. Handen mot hjärtat, som för att försöka lugna. En röst som inte bär, ögon som inte riktigt orkar. Andningssvårigheter. För trång strupe som senare fattar eld. 

 

Så jag lyssnar nu. Tre månader är för lång tid. Att vara ifrån en giftig miljö för att sedan behöva återvända. Kroppen säger sitt. Jag kan inte säga emot. På torsdag ska jag berätta allt om hösten, hur livsgnistan falnat, om min mörka längtan, om kroppen som nu visar det jag försökt dölja. Jag har tagit steget, fattat ett beslut som innebär min räddning. Men innan räddningen är inne, måste jag fatta ett till. Jag släpper rädslan om att falla. För jag vet att jag har någonting att falla tillbaka till. Jag vet att där finns händer som kommer hålla i mig, som kommer att dra upp mig igen. För jag är många människor rikare. Och hellre faller jag frivilligt för en stund och får chans till återhämtning, än kraschar riktigt hårt rakt in i den där betongväggen. 

 

Kroppen min, jag är idel öra.