De ser det på mig, säger de. Och trycket över bröstet blir värre. Rösten håller inte. Jag orkar knappt ta mig ur sängen. Den gör inte ont. Den är bara så förbannat tung fastän den är flera kilo lättare. Och den bär inte riktigt. Den spjärnar emot. 

 

Så jag håller hårt i telefonen. Väntar på samtalet då jag ska få berätta. Att nu. Nu kan de hänvisa mina symptom till stress. Och jag möts av att det här måste tas på allvar. EKG och andra prover ska tas på måndag. Om det förvärras innan dess ska jag uppsöka akutvård.

 

Tårar väller fram och rösten håller ännu mindre. Jag vet inte vad det är som gör det. Om det är för att jag pratar om det. Om det är för att jag är helt slut. Om det är ironin i det hela. Eller känslan av att inte bli lyssnad på fastän jag egentligen blir just det. Jag vet bara att jag inte går tillbaka dit just nu. Jag klarar inte en dag till.