Jag ser hur det börjar dansa stora snöflingor utanför fönstret. Tänker tillbaka på en natt för elva år sedan. En natt då jag gick ut i snövädret med en katt inför jackan. Får samma impuls nu och följer den. Klär på mig vinterkängor och vinterjacka, drar upp luvan över huvudet. Fyller famnen med en katt. Går ut på balkongen och betraktar skådespelet. En granne öppnar fönstret och gör samma sak, vinkar till mig och jag vinkar tillbaka. När jag står där är det som att jag kliver in i skådespelet framför mig, blir en del av det. Han börjar spinna i in famn, hans pupillerna vidgas och jag lutar huvudet bakåt, ser oändligt många flingor komma närmre, nära. Och jag tänker, att det är ögonblick som dessa, som etsar sig fast, som stannar kvar.