Inför en läkare och två läkarkandidater ska jag under loppet av några minuter försöka sammanfatta hela mitt vuxenliv vad gäller mina mag- och tarmbekymmer. Jag berättar om att jag under få och korta perioder under denna tid kunnat äta normalt. Beskriver tillfällena då jag legat i fosterställning på olika golv på grund av akuta magsmärtor. Att jag under natten inte kunnat få sömn på grund av extrema magsmärtor. Att det känns som att ha hela tarmsystemet insmort i linement. Och jag får svara att nej, jag går inte längre ner i vikt, eftersom kroppen har anpassat sig efter dessa extrema omständigheter. Att tarmens funktioner tycks fungera. Jag får till mig att det troligtvis inte är någonting farligt, men att det är svårt att veta vad symptomen beror på. Jag responderar att jag struntar i orsaken, bara jag får hjälp att leva. Men det anses inte vara någon mening att genomföra några undersökningar på mig eftersom proverna jag lämnat varit normala. Så länge det inte betraktas som något farligt, kommer det inte göras någonting. All min energi går därefter åt att hålla ihop mig. När jag går ut mot väntrummet smiter några tårar nerför kinderna och jag får till slut stopp på dem.

 

Innan tårarna riktigt torkat, yppar jag att det nu bara är en fråga om tid, en fråga om hur länge jag kommer orka. Så bedriver jag lösningsfokuserad inre diaglog med mig själv. Livet är för vackert, för glädjefyllt, för utvecklande, för spännande och för fantastiskt för att jag ska ägna detta mer sorg. Så är det bara.