Jag går på SSR:s årsmöte för första gången eftersom det följs av ett home party med en analys av makt och strukturer. Jag har hört det förut nyligen men njuter av varenda minut. Och jag blir så ofantligt glad över att människor inom samma verksamhet hör samma sak. 

 

Kvinnor behandlas som minoritet trots att de utgör hälften av världens befolkning (grovt förenklat om en bortser från alla former av kön som faktiskt existerar; forskning visar dessutom att kön inte är specifikt utan flytande). Minoriteter utsätts för strukturell diskriminering, vilket kan styrkas av forskning. Gudrun berättar om att hon suttit i intervjuer i SVT och fått besvara frågan om jämställdheten har gått för långt, som om lika villkor skulle vara för mycket. Hon liknar det vid en intellektuell kollaps. Med bitterljuv humor och glimten i ögat sätter hon fingret på saker som är helt horribla. Trots det horribla får jag sådan kraft att fortsätta kampen. Jag har upplevt förtryck sedan den dagen jag blev medveten om att människor började köna mig och behandla mig annorlunda på grund av det kön de tillskrev mig, och jag har lika länge mått dåligt över att se andra förtryckas.