Only if for a night
Nosgnuggning
Jag måste ha världens finaste katt:
Han ligger i mitt knä och spinner. Jag böjer mig ner mot honom, och då trycker han sin nos mot min näsa och liksom gnuggar. Han må vara en katt, men han uttrycker tamigfan känslor bättre än vad vissa människor gör. Och han kompenserar verkligen för sitt vårskrikande, söta gullunge!
I sanden finns det spår
Idag var dagen inne för begravning. Jag satt och försökte förbereda mig mentalt inför det igår kväll, och konstaterade att jag var rädd för mina egna känslor, för huruvida de skulle vara kontrollerbara idag. För sist jag var på begravning, gick jag sönder framme vid kistan.
Idag kände jag hur hela kroppen spände sig, liksom spjärnade emot för att inte ta in och känna allt. Inte idag, och inte bland andra människor. Jag vill sörja i min ensamhet. Framme vid kistan kom hjärtklappningen och flyktreflexen aktiverades. Hela förloppet från liv till död gick så snabbt att jag ännu inte riktigt har hunnit förstå, och vid kistan blev det så verklig. Precis som sist, är det där det blir mest verkligt.
Jag hör hennes röst i huvudet och cancer och döden skrämmer mig mer än vad de någonsin har gjort. Jag blir mer och mer medveten om att mina egna föräldrar någon dag kommer att lämna livet och just nu kan jag inte för mitt liv förstå hur man överlever något sådant. Det som gör mest ont i mig just nu är inte min egen sorg, utan det är att min fina kusin har förlorat sin mamma.
På hemvägen tänkte jag att jag inte vill vara själv. För jag vet ju, att då kommer känslorna att skölja över mig. Men jag vet också, att även om det gör förbannat ont, så sliter det mindre att välkomna känslorna än att motarbeta deras väg upp till ytan och ut ur kroppen.
För jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än
Det är fint att göra saker man tycker om att göra tillsammans med andra människor.
För första gången på mycket länge finns det nätter då jag faktiskt inte vaknar en enda gång. Det är aldrig tankar som håller mig vaken men ändå brukar jag vrida och vända mig i sömnlöshet.
Blir oväntat berörd av en säsongsavslutning och inser hur mycket jag kommer att sakna karaktärerna. Det är så lätt att tycka om saker när man inte behöver vara rädd samtidigt.
Ligger på soffan och känner hur hjärtat svämmar över av kärlek för min fina katt. Det bubblar och måste ut, och för en stund fnittrar jag så att tårarna rinner. Underbart.
Live forever
Jag kan knappt förstå att han fyller 9 i år. Å andra sidan beter han sig fortfarande som en kattunge.
Fina fredag
You're the honey and the moon that lights up my night
Det här är dagen då livet på allvar känns underbart igen.
Jag köper årets festivalbiljett och äter mina efterlängtade kycklingspett. Ser hur världen blir allt grönare och känner hur jackan blir allt varmare. Det är fantastiskt hur nyförälskad i våren man blir varenda år.
Min sockertopp
Det blev varmt igen
Jag springer så snabbt mot helgen att tiden inte hinner med. Skrattet börjar hitta tillbaka även till vardagen och jag längtar efter god mat och ett konto som inte gapar tomt.
Huvudet på spiken
"Det är inte stressen i sig som är farlig, det är avsaknaden av återhämtning"
La valse d'Amélie
Det är lättare att skriva om saker när man har fått distans till dem. För då känns det inte lika utlämnande, lika sårbart att blotta. En dag snart kommer jag att skratta åt de svarta veckorna som gått. Jag har fnittrat lite redan idag. Men just där och då, när det svarta känns, när det uppfyller hela mitt sinne, då är det allt annat än komiskt. Då är det blodigt allvar.
Waiting is all you can do sometimes
Idag känns nog allting bättre. Så jag inhalerar doften av mitt lakritste. Lyssnar på pianomusik som lugnar bröstkorgen. Tränar & yogar. Får gåshud av ren triumf när jag tittar på serier. Skrattar högt och fnittrar förtjust. Känner att jag lever.
It's a beautiful day
För bara två veckor sedan var det fortfarande vinter. Idag har jag suttit hela dagen på balkongen iklädd bikini. Fräknar som jag glömt bort att jag haft gör sig nu påminda. Det här var precis vad jag behövde.
Thousand-mile-stare
Det är häftigt att vissa låtar, fortfarande efter tio år, kan få det att kännas som att hjärtat blivit punkterat. Särskilt med tanke på att låten inte innehåller ett enda ord.
Årets bästa dag
Vaknar tidigt av solsken utanför fönstret. Sliter mig från drömmarna och spenderar nästan hela dagen på den soliga balkongen. Äter kvällsmaten där. När klockan är 18:30 sitter jag fortfarande där ute, iklädd endast shorts och linne. Älska!
Got a napalm heart forever
Känner efter under morgonpromenaden och inser att inombordslugnet har hittat tillbaka igen. Jag skrattar med hjärtat och inte med sarkasm och lägger märke till att gräsmattorna har börjat bli gröna.
Så jag lutar mig bakåt och dricker en dag
Väljer att drömma om ögonblick som jag vill ska hända, men som inte händer. Behåller mina känslor för mig själv, de är mina att fantisera med. För första gången på länge känner jag mig faktiskt utvilad när jag vaknar.
Trots akut stresspåslag rinner allting sedan av mig och jag känner återigen hur solen kysser mig hel igen. Lyssnar på Hästpojken och längtar efter sommaren. Sjunger med, sittdansar och försätter smaklökarna i ett tillstånd av eufori.
Solkysst
Vi sitter ute i solen på eftermiddagsfikan. Jag får klä av mig till bara armar. Efteråt känner jag hur solen har kysst liv i mig igen.
Kommer hem och äter maten på balkongen i kvällssolen. Går sedan till puben i närheten och firar en fin väns födelsedag. Går hem alldeles för sent och det är fortfarande ljummet ute.
Det här är första vardagen på länge som jag har känt mig levande även på arbetstid. Kanske blir morgondagen lika svart som alla andra dagar har varit på sistone. Men den här dagen, den här dagen har jag varit vid liv.
Ljuva kvällssol
Det är tidig måndag morgon och åtta grader varmt. Jag inviger vårjackan och vårskorna men jag känner ingenting. Jag hör fågelkvitter och känner doften av friskt vårregn men jag är likgiltig inför det. Det är först när jag kommer hem och sätter mig på en 20-gradig balkong med en fin bok som jag känner uppskattning. Snart vänder det, visst gör det?
If only I don't bend and break
I helgen har jag umgåtts med fina vänner. Det finns stunder då jag vågar tänka tanken att jag kanske inte är så ensam som jag oftast tror. Sen är det fint att komma på sig själv med att skratta högt i sin ensamhet dagen efter åt samma saker som man skrattade åt dagen före.
Före & efter
Finast vinner
Katten ligger i andra sidan av soffan med ansiktet bort från mig. Jag lägger mig på soffan och blundar en stund. När jag öppnar ögonen igen ligger han nära och tittar rakt in i mina ögon.
Kan ett djur vara finare än så, så får mitt hjärta nog ett vulkanutbrott av kärlek.
Svart är ingen färg, det är så man känner sig
Lördag:
Magsmärtor från ingenstans mitt i natten. Får kräkas upp hela maginnehållet utan anledning.
Torsdag:
Har extrema magsmärtor när kroppen måste gå upp. Tar mig till toaletten men får lägga mig på golvet. Febern tar över kroppen och jag har inget annat val än att krypa tillbaka ner i sängen. Åker till jobbet en timme senare än vanligt och fascineras över min ork att ta mig dit över huvud taget.
Fredag:
Får en reaktion på morgonen som innebär känslan av att blodet kokar samt klåda över hela kroppen. Hela överkroppen blir rödfläckig, öronen blir illröda och mina ögon speglar tydligt känslan av sjukdom. Jag googlar mina symptom. Första och enda träffarna: fibromyalgi. Just ja. Hade glömt symptomen. Får svälja ner en Voltaren med saliv på tåget för febern tar över kroppen. För varje trappa jag går uppför måste jag dra mig upp med räcket och det är precis så att jag orkar hela vägen upp. Väl uppe är jag andfådd som en 80-åring och jag rör mig i takt med en sengångare. Har satt i mig 150 mg Voltaren innan lunch.
Summa kardemumma:
Min kropp dukar under och jag lider av ständig huvudvärk. Kan inte tänka som vanligt, kan inte fungera som vanligt. Mina svarta tankar som jag har emellanåt ska vi inte ens tala om. Men jag kan inte göra någonting åt situationen som det är nu. Det lilla jag kan påverka, har jag redan tagit kontroll över. Just nu handlar det mer om den psykiska stressen som är totalt oundviklig och den uteblivna återhämtningen. Jag kan konstatera att återhämtningen inte sker i samma takt som frigörelsen av konstant stress (som sedan fylls på och börjar om igen).
Men annars mår jag tipptopp! Å andra sidan... har jag någonsin låtit något liknande stoppa mig?
It's over
I morse somnade hon in och hennes ansikte ska ha översköljts av en vacker fridfullhet. Det gör så ont i mig att hon förlorar det hon förlorar och det gör så ont i mig att hennes son med familj förlorar henne. Mina barndomsminnen väller fram och jag vill börja om, återuppleva allting. Men jag får trösta mig med att hennes lidande är slut. Hon kommer att vara saknad och förnekelsen kommer att få ta den tid den tar.
Det är så jag säger det
En definition av kärlek
När katten lägger en tass på vardera sida om halsen på mig, precis som om han kramar mig, då är han sötast på hela jordklotet.
'Cause either way you cannot breathe
Bryter ihop när jag tänker på de så kallade traditioner som nu har nått sitt slut. Laxmiddagarna och dagsturerna till Ullared med henne. Man tar verkligen saker för givet. Det är först när de försvinner och aldrig kommer åter som man förstår hur mycket de har betytt.
It's peaceful in the deep
And it's over
and I'm going under
but I'm not giving up
I'm just giving in
Oh, slipping underneath
oh, so cold, but so sweet
Cancer måste dö
Det sägs att man ser sitt liv passera revy framför sina ögon när man ligger för döden. Det kan jag inte uttala mig om. Däremot kan jag påstå att massvis med minnen av min släkting passerar revy framför mina ögon när hon nu ligger inför döden.
Det är fruktansvärt att se en släkting brytas ner på ett sådant sätt som bara cancer kan åstadkomma. Och att se pannan veckas av smärta, känna hennes livlösa hand greppa ett krampaktigt tag om min. Det som gör mest ont i mig är vad som tas ifrån henne och det faktum att hon borde ha ytterligare 20 år på sig.
Hon var en stor del av min barndom. Och jag är så innerligt tacksam för ett tillfälle då hon verkligen såg mig, och gjorde mig rättvisa. Handlingen i sig kan tyckas inte vara så stor, men just då betydde den allt i världen för mig. Nu önskar jag bara att hennes sista ögonblick ska få vara fridfulla och utan smärta. Men mest av allt hade jag önskat att hon skulle få så oändligt många fler ögonblick.
Fuck cancer
60 år är ingen ålder men livet är så förbannat skört så fort cancern har tagit sig innanför huden. Livet är skört, och livet är jävligt orättvist.
En storm från ingenstans
Jag börjar sakta inse hur effektivt jag stängde av mig själv under en ganska lång period. För det går nu upp för mig att jag fram till alldeles nyss trodde att det var mitt normaltillstånd. Den senaste tiden har jag blivit så överrumplad av känslor att jag i huvudet har mässat stäng av, stäng av, stäng av!" Det är stundtals så många känslor som trängs i bröstkorgen att det känns som att jag inte kan andas. Men det är nog bara mitt frusna hjärta som håller på att tina. Och det sliter mer att hålla känslorna inne/fly från dem/förtränga dem än att bara låta dem skölja över en. Men ibland känns det lite som att stå i en tornado.
Game of Thrones
Joffrey: "That's what intelligent women do - what they're told"
Var är Tyrion med sina lavetter när man behöver honom?
Never let me go
Sitter i solen när molnen inte skymmer. Läser om den omöjliga kärleken. Känner inte vemodet denna gången, bara kärleken. Hjärtat känns vidöppet samtidigt som jag känner mig isolerad och allmänt ointresserad av mänskligheten. Hittar en ny, fin tv-serie och får gåshud när musik som jag tycker om blandas med känslouttryck. Ju mer tid jag kan spendera i den fiktiva världen just nu, desto bättre.
Caring is creepy
"Stop waiting for things to happen. Go out and make them happen"
Kanske bör man kämpa mera, jag vet inte. Kanske bör man ställa mot väggen, ställa krav, kräva svar. Men när det gäller relationer, lägger jag mig bara. Möts jag av tystnad och brist på engagemang, så ger jag upp i det tysta utan att kräva några svar. Jag har sedan flera år tillbaka förstått att jag är viktig för mig själv. Men att jag skulle vara det för någon annan, är en helt annan femma. Jag utgår ifrån motsatsen och har alltid gjort. Jag har till och med gjort det till någon slags trygghet för mig själv Det är mycket lättare att ha ytliga relationer, för då behöver man inte utgå från någonting annat än att man är helt och hållet utbytbar. Inte därmed sagt att relationerna har ett ytligt värde för mig. Det mesta får djupa betydelser hos mig, men det är ingenting jag är villig att skylta med. För sådant utnyttjas gärna, om inte annat så är det sårbart. Jag värdesätter relationer högt men jag far också otroligt illa av dem.
Jag kan anförtro mina allra djupaste känslor åt andra. Men när det verkligen gäller, när min värld rasar samman och det känns som att jag dör inombords, då ringer jag inte till någon. Jag pratar inte med någon. Jag lider i det tysta och hanterar det på egen hand. För svagheten fördubblas om jag också ska förlita mig på att andra finns där för mig. I grund och botten är jag ensam, och kommer alltid att vara. För att jag har valt att ha det så. Min tillit till andra människor är nästan obefintlig i vissa sammanhang.
Men sådan är jag bara i mitt privatliv. Det är något helt annat när jag är professionell. Hjärtat är vidöppet och brinner av tusen eldar. Det finns inget att förlora, bara allt att vinna och tilltron till människans förmåga till förändring är så stor att den är oändlig.
The best is yet to come
Å ena sidan så tänker jag att om jag utsätts för mer idioti just nu, så kommer jag att implodera. Å andra sidan har jag nära till lyckoruset när jag väl får lämna stressens högborg. Sätter igång hög musik och sjunger med för att fånga lyckan. Hinner läsa några sidor i sällskap av rosévin på balkongen innan solens strålar slutar nå fram. Jag hittar äntligen ut ur skuggan igen och får näring av ljuset, dräneras inte längre av mörkret lika starkt.
"Sätt hårt mot hårt, säg aldrig ja när du menar nej"
Att förminska människor
Någonting nytt som provocerar mig:
När man som professionell på fullaste allvar tror att man kan stoppa in alla kvinnor som misshandlats av sina män i samma fack och mena på att allihopa är likadana. Och mena att även alla män som misshandlar sina kvinnor är likadana. Komma med påståenden "de där kvinnorna vacklar, det vet vi ju" och "de kvinnorna kan inte fatta bra beslut".
Lystring! Det finns någonting som kallas individuella bedömningar (!)
Sluta idiotförklara. Sluta göra människor till offer. Låt människor vara kapabla. Dra inte alla över en kam.
Är det så förbenat svårt?!
Och; det är kvinnan själv som är experten på sin situation. Inte du. Tro inget annat. Någonsin.
Tappat halva hjärnan
Jag brukar ha världens detaljminne, och det är någonting jag alltid har uppskattat. Kan minnas en konversation eller en text och plocka fram exakt vad som sades eller skrivdes, istället för mina egna tolkningar utav det.
Så idag får jag frågan; pratade ni om det igår? Jag försöker gräva i hjärnan, plocka fram detaljerna precis som jag brukar. Men det finns ingenstans att gräva. Det är tomt, det fullkomligt ekar.
På lunchen går jag och handlar omega 3-tillskott. "Ett intag av 250 mg/dag (1 kapsel) av omega 3-fettsyrorna EPA och DHA bidrar till hjärtats normala funktion. DHA bidrar även till att bibehålla normal hjärnfunktion hos vuxna". När skeppet jag befinner mig på sjunker, får jag helt enkelt se till att påverka det lilla jag faktiskt kan kontrollera.
Mitt hjärtas fröjd
Vårvin
Fånga lyckan
Det är något magiskt med att sitta ensam i en bil och det plötsligt spelas en låt på radion som är så bra att mungiporna oundvikligt åker uppåt trots att sinnet är svart. Och man skruvar självklart upp volymen och sjunger med. Fångar den tillfälliga lyckan.
"Morgondagen inställd på grund av bristande intresse"
Amen to that!
We're not broken, just bent, and we can learn to love again
Det är morgon och jag känner igen lugnet och kärleken inuti. Gosar med sötkatten som inte vill släppa min famn och känner en innerlig längtan efter att bara stanna hemma och gosa med honom hela dagen. Lämnar hemmet och dagen hinner knappt börja innan jag åter känner den där påtagliga huvudvärken. Svartheten i sinnet som skapas av stress. Kroppen har bytt fokus. Förut angrep stressen magen, nu angriper den min hjärna. Och det är hundra gånger värre. Det är inte smärtsamt på samma sätt men jag slutar fungera som människa. Känner hur hela min kapacitet blir nedsatt, bortom min kontroll. Jag har alltid kunnat känna en stark tillit till min hjärna, men nu har det tagits ifrån mig.
High-five!
Viktiga fakta om denna dagen:
Jag har kunnat sitta utomhus (alltså ute i verkligheten, inte bara balkongen) utan jacka på mig
OCH
jag har varit rökfri i en månads tid.
Applåder på det!
Går genom tiden
Sitter i solen tills dess strålar gör avtryck i mitt ansikte. Djuppratar med en gammal vän och inser att vi båda två var på samma plats samtidigt förut, och att vi är på en ny plats samtidigt nu. Vi har genomgått samma resa och slutat överge oss själva. Det är stort och förtjänar en stunds tyst stolthet. Utveckling kommer alltid att vara något av det vackraste jag vet.
Reflektioner är kantade med insikter. Det är häftigt att se tillbaka och jämföra med nuet.
Ett första steg kan vara att sluta överge sig själv. Men det krävs ännu ett steg för att faktiskt stå upp för sig själv. Då krävs att man börjar ställa krav på sin omgivning.
Påsk
