Det är morgon och jag känner igen lugnet och kärleken inuti. Gosar med sötkatten som inte vill släppa min famn och känner en innerlig längtan efter att bara stanna hemma och gosa med honom hela dagen. Lämnar hemmet och dagen hinner knappt börja innan jag åter känner den där påtagliga huvudvärken. Svartheten i sinnet som skapas av stress. Kroppen har bytt fokus. Förut angrep stressen magen, nu angriper den min hjärna. Och det är hundra gånger värre. Det är inte smärtsamt på samma sätt men jag slutar fungera som människa. Känner hur hela min kapacitet blir nedsatt, bortom min kontroll. Jag har alltid kunnat känna en stark tillit till min hjärna, men nu har det tagits ifrån mig.