Sitter i solen när molnen inte skymmer. Läser om den omöjliga kärleken. Känner inte vemodet denna gången, bara kärleken. Hjärtat känns vidöppet samtidigt som jag känner mig isolerad och allmänt ointresserad av mänskligheten. Hittar en ny, fin tv-serie och får gåshud när musik som jag tycker om blandas med känslouttryck. Ju mer tid jag kan spendera i den fiktiva världen just nu, desto bättre.