I veckan upptäckte jag någonting som min hjärna fortfarande inte riktigt kan förstå. Inte i förhållande till att det gäller Sverige, och år 2012. Jag samtalade med en åklagare och fick ett besked som jag fortfarande inte riktigt kan inta eller acceptera. Psykisk misshandel är inget lagbrott. Det är förvisso förfärligt när föräldrar utsätter sina barn för denna sortens misshandel i hemmet, men det är ingenting som föräldrarna kan bli straffade för.

Jag varken ville eller kunde nöja mig med detta besked utan var tvungen att utforska det hela. Och då läser jag domen om föräldrarna i Borås som utsatte sin dotter för obeskrivligt ohyggliga saker för att driva ut onda andar ur henne. De friades på alla åtalspunkter. Jag blir lättad när jag läser att åklagaren ska överklaga domen, men jag blir förfärad över att läsa: "Rätten skrev också att psykisk misshandel inte är straffbar och att det inte är brottsligt att uppträda kränkande eller otrevligt mot barn i familjen. Så länge det inte går så långt att det blir ofredande, olaga hot eller andra brott". Tingsrätten ansåg att det istället är de sociala myndigheterna som ska ha hand om den frågan. Nu är det ju så att media får hela världen att tro att socialtjänstens makt är oändlig, men så är inte fallet. Socialtjänsten kan försöka hjälpa barn och deras familjer om de själva vill det. Insatserna är frivilliga. Om de inte vill ha en förändring, så kan socialtjänsten inte göra särskilt mycket. Föräldrarna kan fortsätta med sin psykiska misshandel i hemmet i lugn och ro. För att tillämpa tvångsvård krävs konkreta uppgifter som kan stärka att det förekommer psykisk misshandel samt att barnets hälsa och utveckling skadas eller löper en påtaglig risk att skadas. Det förutsätter också att människor faktiskt berättar för socialtjänsten hur det ligger till. Jag kan också känna mig skeptisk till en sådan lösning. Vid tvångsvård flyttas barnet från sin hemmiljö till en annan miljö. Och i ett sådant här fall är det lite som att straffa barnet, för att den vuxne går fri. Det är barnet som blivit utsatt, men också barnet som måste lämna sitt hem.

Går man in på BRIS kan man läsa: "Är du en förälder som ger ditt barn slag, sparkar, örfilar eller liknande, eller som säger saker som jävla unge, dra åt helvete, jag önskar att du inte fanns eller liknande till ditt barn? Det är enligt lag barnmisshandel och både du och ditt barn behöver hjälp".

Av någon oförklarlig anledning sitter vi och pratar om det ännu mera oförklarliga faktumet att humlor faktiskt kan flyga.

Så jag säger:

Sekunden efter fylls huvudet av otroligt skrattretande bilder som försöker illustrera just detta. För strutsar är så snygga till att börja med.

När vi flyttade in i vår lägenhet för ett och ett halvt år sedan, hade vi världens pålitligaste och bästa fastighetsskötare. Om ett fel uppstod, kunde man lita på att det var åtgärdat redan dagen efter.

Vår nya är av en helt annan kaliber. Det har exempelvis tagit honom över en månad att byta en simpel glödlampa i ett allmänt utrymme. Ett större problem är att dörren till soprummet har motarbetat samtliga hyresgäster sedan några månader tillbaka. Äldre damer har inte ens klarat av att ta sig in, och jag fick ta i med både armar och ben för kung och fosterland för att få upp dörren. Hade känts oerhört trist att gå tillbaka med droppande, illaluktande soppåsar i lägenheten igen när man väl orkat ta sig ända ner från fjärde våningen och ut på innergården. Men nu, äntligen, är felet åtgärdat. Inte som jag hade förväntat mig, förvisso. Dörren är borttagen. Problem solved!

(Man kan ju hoppas på att dörren blivit iväglämnad på någon form av lagning - även om jag inte förstår varför det ska vara så omständigt att åtgärda några sneda gångjärn - men det är hur som haver oerhört komiskt)

Om jag ska beskriva en perfekt helg, så ser den ut ungefär såhär:

- Jag får balkongprata och sjunga SingStar tillsammans med någon jag tycker väldigt mycket om över ett par glas vin och några Bacardi Breezers.

- Jag får äta god mat. Godast är asiatiskt.

- Jag får spendera några timmar på soffan och titta på tv-serier. Helst ska en kelsjuk katt krypa in och mysa med mig innanför täcket också.

Och precis så har denna helgen sett ut. Yaay!

Såhär:

Den senaste månden har varit väldigt, väldigt tung för mig.

Att vara under stress är sin sak.

Att känna sig stressad är en helt annan.

Orsaken är egentligen oviktig och är en kombination av olika faktorer. Men sammanfattningsvis kan man säga att jag har saknat lusten till precis allting och varit i stort behov av livsgnista intravenöst.

Så igår infinner sig äntligen en annan känsla. Det var inte känslan av att en sten lyfte ifrån mina axlar. Det var ett stort, jäkla betongblock. Livet känns behagligt igen istället för att bara kännas för mycket.

Och så går man mot tåget. Munter över att man faktiskt kan åka hem i normal tid. Behöver inte jobba över idag också och hann till och med ta lite lunch. Då kanske man känner att glädjen för en stund blir väldigt, väldigt dödad av att tåghelvetet blivit inställt och ersatt av en bussjävel. Och så tänker man på lagen om alltings jävlighet och knyter näven i fickan.

Har i dagarna sträcksett serien 30 grader i februari och således utvecklat en innerlig längtan att åka till Thailand (innan jag dör ska jag banne mig dit och kela med tigrar).

Tittade sedan på klassikern Bangkok Hilton och den där längtan blev plötsligt som bortblåst ;)

Så passerar en helg med skrattfullt biljardspelande, utsökt Thai Kong-mat och sommarsmakande drinkar & måndagen inträder som en fet, jävla käftsmäll.

Jag vaknar upp med en fläskläpp som heter duga, tappar min älskade MacBook i golvet på väg in i köket och katten skrikylar. Allting på samma gång. Bättre start på dagen har jag haft, det har jag.

Och dagen blev kanske inte bättre av att vintern bestämt sig för att återinvadera klimatet och att tåget blev inställt av ersatt av buss. Detta trots att vinterns återkomst inte inneburit snö (än så länge).

Men det finns bra saker också. Till exempel har jag fått bo på hotell Hilton i Malmö i en vecka och ätit frukt med nutella till frukost. Och min skrangliga crosstrainer har blivit utbytt. Jag kan numera byta växel utan att hela skroten brakar ihop och dessutom köra ett träningspass utan att låta som ett plåtslageri. Icke att underskatta, det säger jag.

Annars skrattar jag åt imitationen av Ranelid i Partaj, älskar att Magnus Betnér har ett eget tv-program och ser fram emot en välbehövlig påskledighet. Världens lägligaste röda dagar.