Såhär:

Den senaste månden har varit väldigt, väldigt tung för mig.

Att vara under stress är sin sak.

Att känna sig stressad är en helt annan.

Orsaken är egentligen oviktig och är en kombination av olika faktorer. Men sammanfattningsvis kan man säga att jag har saknat lusten till precis allting och varit i stort behov av livsgnista intravenöst.

Så igår infinner sig äntligen en annan känsla. Det var inte känslan av att en sten lyfte ifrån mina axlar. Det var ett stort, jäkla betongblock. Livet känns behagligt igen istället för att bara kännas för mycket.

Och så går man mot tåget. Munter över att man faktiskt kan åka hem i normal tid. Behöver inte jobba över idag också och hann till och med ta lite lunch. Då kanske man känner att glädjen för en stund blir väldigt, väldigt dödad av att tåghelvetet blivit inställt och ersatt av en bussjävel. Och så tänker man på lagen om alltings jävlighet och knyter näven i fickan.