Var går gränsen för föräldrars rättigheter och var börjar barnens?
I veckan upptäckte jag någonting som min hjärna fortfarande inte riktigt kan förstå. Inte i förhållande till att det gäller Sverige, och år 2012. Jag samtalade med en åklagare och fick ett besked som jag fortfarande inte riktigt kan inta eller acceptera. Psykisk misshandel är inget lagbrott. Det är förvisso förfärligt när föräldrar utsätter sina barn för denna sortens misshandel i hemmet, men det är ingenting som föräldrarna kan bli straffade för.
Jag varken ville eller kunde nöja mig med detta besked utan var tvungen att utforska det hela. Och då läser jag domen om föräldrarna i Borås som utsatte sin dotter för obeskrivligt ohyggliga saker för att driva ut onda andar ur henne. De friades på alla åtalspunkter. Jag blir lättad när jag läser att åklagaren ska överklaga domen, men jag blir förfärad över att läsa: "Rätten skrev också att psykisk misshandel inte är straffbar och att det inte är brottsligt att uppträda kränkande eller otrevligt mot barn i familjen. Så länge det inte går så långt att det blir ofredande, olaga hot eller andra brott". Tingsrätten ansåg att det istället är de sociala myndigheterna som ska ha hand om den frågan. Nu är det ju så att media får hela världen att tro att socialtjänstens makt är oändlig, men så är inte fallet. Socialtjänsten kan försöka hjälpa barn och deras familjer om de själva vill det. Insatserna är frivilliga. Om de inte vill ha en förändring, så kan socialtjänsten inte göra särskilt mycket. Föräldrarna kan fortsätta med sin psykiska misshandel i hemmet i lugn och ro. För att tillämpa tvångsvård krävs konkreta uppgifter som kan stärka att det förekommer psykisk misshandel samt att barnets hälsa och utveckling skadas eller löper en påtaglig risk att skadas. Det förutsätter också att människor faktiskt berättar för socialtjänsten hur det ligger till. Jag kan också känna mig skeptisk till en sådan lösning. Vid tvångsvård flyttas barnet från sin hemmiljö till en annan miljö. Och i ett sådant här fall är det lite som att straffa barnet, för att den vuxne går fri. Det är barnet som blivit utsatt, men också barnet som måste lämna sitt hem.
Går man in på BRIS kan man läsa: "Är du en förälder som ger ditt barn slag, sparkar, örfilar eller liknande, eller som säger saker som jävla unge, dra åt helvete, jag önskar att du inte fanns eller liknande till ditt barn? Det är enligt lag barnmisshandel och både du och ditt barn behöver hjälp".
På dinarättigheter.se (som stöds av Rädda Barnen) står: "Psykisk misshandel ger inga blåmärken eller andra skador på kroppen. Den kan därför vara svårare att både upptäcka och bevisa, men det är ändå ett lika allvarligt brott som fysisk misshandel".
Med andra ord tycks det inte finnas någon riktig tydlighet och enighet kring om psykisk misshandel, speciellt när det rör sig gentemot barn, är lagligt eller olagligt. Och läser man brottsbalken, kan man tolka den på hur många sätt som helst. Sverige har valt att inte göra som Norge när det gäller Barnkonventionen. Norge har tagit med den i sin helhet i sin lagstiftning. Sverige har istället anpassat lagstiftningen efter den. Men utifrån ovanstående blir det uppenbart att anpassningen inte är tillräcklig och att det krävs ett förtydligande i lagstiftningen. För om det nu faktiskt är så att psykisk misshandel, framförallt gentemot barn, inte är något olagligt så är det väl för i helvete på tiden att det blir det? Som väl är, arbetar UNICEF med att göra Barnkonventionen till lag.
Kommentarer
Postat av: Calle
Håller med! Men "misshandlar" man flera (hets mot folkgrupp), så är det straffbart. Fråga åklagaren om det är straffbart att psykiskt misshandla flera syskon i samma familj? Eller man måste vara vuxen för att bli "hetsad i folkgrupp"?
Trackback