Denna fina fredag har bjudit på både massage, lön och sushi och detta innan klockan hunnit passera lunchtimmen! Men än är inte fredagslyxen slut - jag sitter just nu och värmer kroppen med rosévin och beundrar mitt nyinköpa, pastellrosa armbandsur. Fast det bästa med den är ändå inte färgen utan det faktum att det är en snurrklocka - som jag älskar snurrklockor! För övrigt så älskar jag fortfarande mitt fina arbete.

Efter räkningar, mat & andra måsten är prio nummer ett att införskaffa en termosmugg som inte läcker som ett såll. Jag vill kunna gå till tåget och se fram emot att dricka mitt morgonkaffe utan att behöva vara orolig över att mina böcker eventuellt ändrat nyans från vit till mocca, känner jag.

I vissa fall vänjer man sig aldrig, oavsett hur många gånger man upplever det. När ett mönster upprepar sig tillräckligt många gånger, så börjar man tröttna. Att kämpa för något utan att nå utveckling är oerhört frustrerande. Man känner sig som Sisyfos, som i oändlighet får rulla samma sten uppför samma berg. Och ibland är det svårt att se värdet i det.

Jag tror inte riktigt att man någonsin slutar bry sig. Men nånstans kommer man till en punkt då man blir väldigt duktig på att ignorera det faktum, att man just bryr sig. För av ren självbevarelsedrift försöker man sluta lägga energi på det som inte leder någonvart.

Teorin som säger att om bara jag kommer göra något annorlunda, kommer personen ifråga reagera annorlunda, verkar inte alltid fungera. Ibland bär alla vägar till just... ingenting.

Till och med jag har mina gränser och accepterar inte vad som helst.

De senaste veckorna har tre arbetsgivare hört av sig och visat intresse för mig. Jag stormtrivs på jobbet men det känns ändå fint att vara eftertraktad. På tal om jobbet, har jag nyligen upptäckt vilka fantastiska förmåner det bär med sig. På fredag ska jag göra någonting jag aldrig trodde att jag skulle klara av - jag ska prova på massage för första gången. 45 minuters nacke och rygg för blotta hundralappen - det kan det ju vara värt ;) Och om ett par veckor drar jag med Anton till Karlshamn för att underhållas av en humorshow för nästan halva priset av vad det skulle ha kostat egentligen. Ljuva, ljuva arbete! Jag har sällan varit så pigg och pepp en måndagsmorgon som igår morse, jag säger då det. Annars är det rätt slitsamt att väckarklockan ringer klockan fem.

Solen håller show på balkongen och letar sig in genom varenda fönster, placerar solkatter på väggarna. Jag köper rosévin för att fylla kroppen med en känsla av vår och längtan invaderar mitt sinne. Ler inombords av orden "Jag är glad att ha dig här, jag vill bara att du ska veta det" och jag har börjat fylla hjärnan med ord igen. Insuper böcker och lagar Västerbottenpaj. Då gör det ingenting att det stundtals är svart i mitt sinne och kroppen känns tung som bly. När solen värmer mitt ansikte gör det ingenting att värken inkräktar i mitt liv igen.

Jag tycker om att jag flera gånger kommer på mig själv med att sakna mina föräldrar. Älskar att jag betraktar deras hem som en trygghetskälla. När de bjöd på pizza förra helgen kändes det som julafton inombords.

Balansen mellan att skriva och att träffa människor passar mig som brödet i brödrosten. Jag känner att jag äntligen får använda mina resurser.

Vissa ögonblick är så vackra att man vill kunna spara känslan i en burk och ta fram och smaka på när man behöver det.

Och på fredag; då får jag min första lön.

Nu ska jag väcka världens sötaste katt med en puss på huvudet.

Jag har fortfarande inte riktigt smält att jag har eget kontor. Jag fullkomligt älskar det. Och idag upptäckte jag att jag har ett sushihak som utsikt genom fönstret - det gjorde inte saken sämre, kan jag säga. När jag fått min första lön vet jag precis var jag ska lunchfira.