Det är inte ovanligt att jag har obeskrivligt ont när jag ligger rakt upp och ner i en säng. IBS-smärtor är ingenting man skojar bort. Men det finns så många olika sorters smärtor.

Sedan jag fick min magsjukdom har kroppen gett upp på diverse vis. Nu var det dags igen. Sent igår kväll fick jag helt plötsligt en förlamande smärta långt uppe i ryggen, lite till vänster. Jag hoppades att det skulle gå över under natten, men icke. Jag kunde snabbt konstatera att jag inte skulle kunna gå på någon föreläsning, än mindre klä på mig. Vänster sida av överkroppen är nämligen hyfsat ur funktion. Och om inte annat så hindrar smärtan mig i diverse rörelser.

Så jag gick och la mig igen. Det var som att när jag vaknade, vaknade själva smärtan också. Hur jag än låg, gjorde det otroligt ont. Så jag grät av smärta och ren förtvivlan. Gråter jag av smärta, då gör det tamigfan ont. Gråter jag över huvud taget, är det fan stort.

Och förbannad blir jag. Jag har inte tid med detta. Jag ska jobba imorgon, så jag förväntar mig att det har gått över till dess. Sist min rygg havererade var det i nederdelen. Jag gick faktiskt till vårdcentralen när jag inte längre kunde gå ens i närheten av upprätt, men som vanligt blev jag avfärdad och idiotförklarad. Så det är inget alternativ i min värld.


Jag hatar min kropp. Det går inte en enda dag utan att den motarbetar mig på något vis. Det gör mig så frustrerad att jag får svårt att andas. Men mest av allt är jag bara förtvivlad.