Jag hittar äntligen tillbaka till lugnet och nätter med sömn. Drar ner på det som stimulerar det centrala nervsystemet. Årets första spring blir i mitten av januari och min näst längsta sträcka; 11,7 km. Jag går utanför min comfort zone och går på gruppass i form av bodypump. Jag känner mig återigen i ganska hyfsad balans. Mitt höga skratt klingar i mitt eget huvud. Samtidigt lägger sig en känsla av likgiltighet och meningslösthet som en filt över min själ. 

 

 

 

Så kommer ett positivt besked och mitt i lättnaden känns det samtidigt som att en damm ska brista. En damm med alla känslor av oro som jag hållit inom mig sedan mitten av oktober när det hela började. 

 

Jag åker på vad jag förväntar mig är endast en mammografi. Får ingen information om vad de mer tänker göra utan får fråga men får läkarspråk som svar.  Försöker fokusera på plattor i taket under ett långt ultraljud och en beröring av intima områden som skapar oerhört mycket äckel. Gör mitt yttersta för att dissociera men spänner nävarna av ilska. Spänner hela kroppen av smärta när biopsiprov tas vid tre tillfällen. Får redan en ny läkartid för besked men vill inte dit, tycker att det räcker med ett brev som alltid annars. Vill inte mer kontakt med sjukvården. Vill inte ge mer tillträde till min kropp, vill inte mer känna att den inte är min att bestämma över. Rationellt vet jag att det är bra att de undersöker grundligt men sjukvården har under femton års tid byggt upp så mycket irrationalitet och misstroende hos mig att det hjälper föga. Måtte det vara ingenting för jag är inte säker på att jag kan fatta rätt beslut annars. Även om jag så väl vet att det inte är värst för mig. 

 

Jag saknar så att ha en katt som jag kan krama hårt, som förmedlar så mycket kärlek i sin närhet. Jag förstår nu hur helande det var och jag vill ha honom tillbaka. 

 

Jag avslutar arbetsåret på bästa sätt genom att släppa en ungdom fri från tvångsvård. Jag är så innerligt stolt och glad över utvecklingen jag sett hos ungdomen sedan jag tog över ärendet och jag blir så tacksam över att få ha varit med på resan. Och nu väntar lite mer än två veckors semester. Det enda jag ser fram emot just nu är sömn och leveransen av min nya crosstrainer. 

 

Vad det är skönt att veta sitt eget värde, att veta när gränsen är nådd.

 

 

Motvinden är stark. Jag måste, som alltid, skrika högt för min egen hälsa men blir ändå inte riktigt hörd. När jag väl nästan bryter ihop i gråt så är responsen skäll. Och jag tycker att det är så intressant för vi som arbetar med människor vet så mycket bättre hur vi ska bemöta människor i olika lägen. Jag säger någonting om det som gnagt men är också tydlig med vad jag lägger min energi på och inte. På något vis känns det befriande även om jag får sämsta möjliga bemötande. Och när jag sitter i ett möte inom psykiatrin får jag bekräftat att det jag tänker är rätt. Att strida för barns rätt och bästa är ingen lätt uppgift ens i en verksamhet som säger sig värna om just detsamma. 

 

Sjukvården glömmer i sju veckors tid bort en viktig remiss och jag varken orkar eller kan längre bli förvånad. Nu finns en tid bokad och jag vill bara få klarhet så jag kanske kan slippa alla dessa nätter som endast består av vakenhet. Jag tar tag i min hälsa igen. Jag börjar yoga men samtidigt går min crosstrainer sönder. 

 

Jag ser till att skratta högt igen, med fina kollegor och vänner. Kollegor som blir mina närmsta vänner i livet, vilket är oerhört vackert. Och jag fokuserar på mig, mitt mående och mitt värde.

 

Vartenda hembesök jag gör innebär ett djur i mitt knä. När jag sitter på frisörsalongen får matte bära bort sin hund, som lägger sig på golvet och stretar emot i ren protest när den ska skiljas ifrån mitt kel. Ända sedan barnsben har djur dragits till mig och jag ser inser att jag tycker att kommunikationen med djur är så mycket enklare än den med människor. Med människor kan jag fortfarande tänka att det inte är värt det. Det är så mycket enklare att leva som en ö som inte sätter några avtryck ens i sand. 

 

Det finns inte tillräckligt med tid till mitt engagemang just nu. Jag är medveten om att det är hög stress som kastat ner mitt psyke i källaren för en stund, men den insikten gör ingen större skillnad. Djävulen på axeln överröstar allting annat och mina naglar river upp en hårbotten med begynnande stresseksem som håller på att slå ut. 

 

 

 

Mitt i det där andra så nås jag av orden "jag följer med dig & jag finns där för dig, du är inte ensam". Och jag får kramar. Massor av kramar. Och jag skrattar lite inombords när jag läser min sjukvårdsjournal. För min oro ligger inte där de tror. 

 

Plötsligt öppnas en ny dörr i mitt medvetande. Kanske har den hela tiden stått på glänt medan jag valt att titta åt ett annat håll. Den öppnas som genom ett vinddrag och går inte att stänga igen. Och när jag tar stegen över tröskeln upplever jag saker och ting starkare än någonsin förut, och fantasier omvandlas till verklighet. 

 

Mina ögon dras alltid mot solen, även om den fullkomligt bländar mig. Framför mig regnar löv mot marken, under fötterna knastrar nyfödda kastanjer. Jag sparkar mig genom lövhögar även om det finns människor som ser. Fingrarna trummar okontrollerat mot ratten och blicken fastnar i gröna fält som möter klarblå himmel. Luften smakar som isbitar när den möter min feberheta hud. 

 

En vet att en börjat skratta något för högt ända ner från själ och hjärta, när en under eftermiddagsfikan på jobbet har en kär kollega som sitter i ett besöksrum med en klient och hör skrattet ända in dit.

 

En tror att en har förlorat förståndet fullständigt när en får en vänförfrågan på Facebook av sin pappi. Jag har börjat dubbelkolla att saker och ting sägs eller sker på riktigt och inte bara i mitt huvud. 

 

Och en ny upplevelse är att längta efter en måndag. 

 

För övrigt så är Jesper Rönndahl ett humoristiskt geni som får mig att skratta så högt att jag sätter händerna för munnen för att inte riskera att störa grannarna. 

 

Just nu springer det så mycket vackra låttexter i mitt huvud att jag inte förstår att de ens får plats. Min bröstkorg känns uppfläkt på ett bra sätt; hjärtat är öppet och bara pumpar ut positiv energi. Skiner jag mer än nu så kommer jag självantända. 

 

Idag sa jag en sak som jag inte säger tillräckligt ofta även om jag känner det:

 

Att få se en utveckling som gör mig rentav tårögd. Att känna energierna i rummet och inse att de enbart är positiva. Och samtidigt märka hur mycket jag själv skiner. 

 

Och jag finner alltid lyckan i acceleration. 

 

Plötsligt inser jag att jag funnit en ny själsfrände, och ingen själsfrände är den andra lik. Jag har en människa i min vardag vars energi får mig att må otroligt bra, en människa som får stå nära, så nära att min hud vidrörs utan att jag ryggar tillbaka, en människa som får krama om mig på riktigt. Och den där dikten jag en gång skrev, förståelse är den snabbaste vägen till hjärtat, springer i mitt huvud. För det är ju precis så det är.  

 

 

 

Jag måste samla på de fina orden, påminna mig själv om att jag har ett värde. Så ingen hybris här, inte. 

 

Jag går ut i kollosalt ösregn med ett stort leende på mina läppar. Det är extremt olikt mig så jag ser det som ett gott tecken.