Vissa känslor vill jag bara spara, rama in, föreviga. I detta nu tycker jag att livet är helt underbart och jag vill få känna så för alltid. 

 

 

 

Hon som avtackades i höstas och lämnade ett enormt tomrum efter sig, är tillbaka över sommaren. Så fort hon kommer innanför dörren känns det så självklart. Hennes närvaro är så berikande. Och jag inser att för ett tag kommer jag ha båda två i närheten utav mig. De två som jag fått avtacka och inte velat sluta krama. 

 

Jag får nytändningar i mitt arbete och känner hur mycket jag älskar det efter att på allvar ha ifrågasatt varför jag utsätter mig själv för det. För samtidigt vet jag, det är ju det här jag ska göra. Och vissa dagar får en kela med kattungar på arbetstid. Eller nakenkatter. 

 

Och efter ett års tid ska jag äntligen få börja arbeta med ungdomar igen. Dessutom får jag tillbaka min gamla handledare. 

 

 

 

 

Midsommarmiddag med min fina familj i världens mysigaste uterum & sedan midsommarfest på en mysig kolonilott & högklackat jagande av skrattande barn på en mjuk gräsmatta. Så himla fint.  

 

Men det fina i livet är ändå:

 

Doften av nyklippt gräs. Doften av syren. Doften av liljekonvalj. Känslan av gräs mellan barfotatår. Att ligga på rygg i en park och titta upp mot himlen. Att ha sand mellan tårna. Att bada i höga vågor. Att skratta så en kiknar, att skratta så en viker sig dubbel, att skratta så tårarna rinner. Att säga de rätta orden till någon som mår dåligt. Att ha ögonkontakt med ens katt, så att katten blir så uppskruvad av ögonkontakten att den kommer och kelar. Att ens lyssnande gör en skillnad för en främling. Att åka hem till sina föräldrar. Att gå barfota på asfalt. Att meditera i en bekväm fåtölj. Att träffa gamla vänner. Att läsa en riktigt bra bok. Att ta en riktigt lång dusch. Att balkonghänga en varm sommardag. 

 

Och så vidare.

 

Min fysiska hälsa blir sämre och sämre. Eller; min mage blir sämre och sämre (hur det nu är möjligt). Och med den, dras ju den psykiska hälsan med, det är i slutändan oundvikligt oavsett hur positivt inställd en är i grunden). Och fibromyalgin går in i ett skov och den kroniska tröttheten som följer av den, sänker mig nästan helt. Jag får avboka hela min fritid och någon dag får jag gå tidigt hem från jobbet för att kroppen stänger av. Och då är min arbetssituation ändå tio gånger bättre än när den var som sämst, när jag för två år sedan slogs med en ångest som var lika enorm som en ocean. 

 

Samtidigt ökar mitt välbefinnande i övrigt. Och jag hade velat ha det välbefinnandet i fred från den trasiga kroppen. Mitt val att byta arbetsplats visade sig vara ett av mitt livs bästa beslut, även om jag saknar mina kollegor. Jag har så många nya, fina människor i mitt liv. Jag är av med flera stressmoment. Jag känner mig för första gången hemma där jag bor. Men jag är också politiskt deprimerad samtidigt som jag sitter i styrelsen både på lokal och regional nivå. Mat är min största källa till lycka så olyckan är enorm när jag inte kan äta. Samtidigt kan jag hålla de negativa tankarna på avstånd. Andra påtalar vilket socialt handikapp det är att inte kunna äta. Jag är så van, för så har det varit i tolv år nu. Jag provar en slags gel, som ska lägga sig som en hinna över en känslig tarm, som ett skydd. Tänker att om något kan ha en verkan, så är det det. Men i stället är effekten den motsatta; tarmen reagerar som om det är föda, men irritationen varar längre för det lägger sig som en hinna, det passerar inte bara förbi. 

 

Och jag är så trött om att prata om det. Så trött på att förklara för andra människor varför jag inte äter utan dricker en smoothie för att det inte är lika smärtsamt även om det inte är smärtfritt. Jag är så trött på att höra min egen röst. Jag vill bara att läkarna tar bort delar av tarmsystemet och bara sparar så mycket som är nödvändigt. För jag vill kunna ha en vardag som är dräglig. Jag vet inte hur det känns. Men jag vill förfärligt gärna veta hur det känns. Jag vill inte behöva uppskatta min envishet till tusen för att det är den som gör att jag fortfarande står ut. Jag vill inte ha dagar då mina katter är det enda som gör att jag inte vill dö här och nu för att jag inte orkar ha det så här. Och för andra är det säkerligen obegripligt. Men prova klara dig utan fast föda i ett par dygn. Jag lovar, du kommer att förstå. Det är simpelt. Kolla in Maslows behovstrappa. 

 

 

Jag slukar böcker och flyr ifrån verkligheten. För jag orkar inte vara arg på världen vareviga dag. Jag orkar inte fyllas av ilska så fort mina tankar börjar snurra. Så jag yogar dagligen och välkomnar tystnaden. Jag låter lugnet ta över och det känns ända ut i fingertopparna. Situationer som annars väcker en storm inombords, passerar bara som en lätt bris. Balans.

 

Det är medelhavsvärme och en underbar kväll. Med jackan över väskan känner jag rytmen i kroppen till superb livemusik och jag förundras flera gånger över rösten, över likheten. Sedan stadens mysigaste uteservering och bekantskaper från förr. 

 Idag, när jag vaknar, ligger hon på min arm och sover och mitt hjärta fylls av kärlek. Det var så värt att vara fattig den sommaren för att få in henne i mitt liv. 

 

 

 

För ett par veckor sedan provade jag att äta lagad mat i form av lite stekta grönsaker. Konsekvensen blev magsmärtor så extrema att jag blev svimfärdig, och de varade resten av dygnet. 

 

Dietisten har pratat med min läkare och sagt att hon inte tror att det är IBS. Så nu har jag ett nytt läkarbesök inbokat. 

Jag dagdrömmer om rostat bröd och förstår inte riktigt hur jag står ut. Två smoothies per dag men symptomen lägger sig inte ändå. Och hungern är ett vilddjur som klöser sönder min mage inifrån. Jag vill leva. Inte bara överleva.

 

Och samtidigt bekymrar sig människor över svårigheten att komma på vad de ska äta till kvällsmat.