Min fysiska hälsa blir sämre och sämre. Eller; min mage blir sämre och sämre (hur det nu är möjligt). Och med den, dras ju den psykiska hälsan med, det är i slutändan oundvikligt oavsett hur positivt inställd en är i grunden). Och fibromyalgin går in i ett skov och den kroniska tröttheten som följer av den, sänker mig nästan helt. Jag får avboka hela min fritid och någon dag får jag gå tidigt hem från jobbet för att kroppen stänger av. Och då är min arbetssituation ändå tio gånger bättre än när den var som sämst, när jag för två år sedan slogs med en ångest som var lika enorm som en ocean. 

 

Samtidigt ökar mitt välbefinnande i övrigt. Och jag hade velat ha det välbefinnandet i fred från den trasiga kroppen. Mitt val att byta arbetsplats visade sig vara ett av mitt livs bästa beslut, även om jag saknar mina kollegor. Jag har så många nya, fina människor i mitt liv. Jag är av med flera stressmoment. Jag känner mig för första gången hemma där jag bor. Men jag är också politiskt deprimerad samtidigt som jag sitter i styrelsen både på lokal och regional nivå. Mat är min största källa till lycka så olyckan är enorm när jag inte kan äta. Samtidigt kan jag hålla de negativa tankarna på avstånd. Andra påtalar vilket socialt handikapp det är att inte kunna äta. Jag är så van, för så har det varit i tolv år nu. Jag provar en slags gel, som ska lägga sig som en hinna över en känslig tarm, som ett skydd. Tänker att om något kan ha en verkan, så är det det. Men i stället är effekten den motsatta; tarmen reagerar som om det är föda, men irritationen varar längre för det lägger sig som en hinna, det passerar inte bara förbi. 

 

Och jag är så trött om att prata om det. Så trött på att förklara för andra människor varför jag inte äter utan dricker en smoothie för att det inte är lika smärtsamt även om det inte är smärtfritt. Jag är så trött på att höra min egen röst. Jag vill bara att läkarna tar bort delar av tarmsystemet och bara sparar så mycket som är nödvändigt. För jag vill kunna ha en vardag som är dräglig. Jag vet inte hur det känns. Men jag vill förfärligt gärna veta hur det känns. Jag vill inte behöva uppskatta min envishet till tusen för att det är den som gör att jag fortfarande står ut. Jag vill inte ha dagar då mina katter är det enda som gör att jag inte vill dö här och nu för att jag inte orkar ha det så här. Och för andra är det säkerligen obegripligt. Men prova klara dig utan fast föda i ett par dygn. Jag lovar, du kommer att förstå. Det är simpelt. Kolla in Maslows behovstrappa.