Det där med att sitta i en bil tillsammans med människor jag tycker mycket om, och tillsammans med ett barn sjunga Färger i en vind. Sådant sätter guldkant på vardagen. 

 

 

 

Det finns knappt utrymme för eftertanke, för lugn, för mat. Men samtidigt upplever jag otrolig stimulans. Lever på utbytet med fantastiska människor. Om nätterna kryper hon närmre, intensivare, längre. Hon gör mig sällskap i sömnlösheten som blivit en av bieffekterna. Aptitlösheten är en annan. 

 

Kroppen är smärtlös men jag går till min massös. Tänker att det egentligen inte finns något behov. Tills kroppen inte lyder hjärnan. En fiolsträng har lagt sig på en svart brits. Som för flera år sedan var det en omöjlighet att slappna av. Hon säger sedan att det börjar hända någonting så fort hon lägger händerna på mig, förklarar att våra energier passar ihop. Min kropp mjukas upp och sedan sover jag i tio timmar. 

 

Det finns mycket kärlek i mitt liv just nu.

Och i hjärtat händer saker. 

 

 

 

Det finns stunder då jag fylls med hopp. Som igår. När jag klev in på Willys, stod en person och samtalade med tiggaren som satt utanför. När jag klev ut, satt en annan person på huk bredvid och gav tiggaren mat. 

 

Kvällen spenderade jag i ett kök med fina vänner. 

 

 

 

 

 

 

Alltså, tomheten som uppstår när granen är borta.

 

Hur en får mina ögon att glittra av glädje? En utser mig till testperson för en elektronisk penna. Det är inte svårare än så.

 

 

 

 

Det är morgon och mörker och jag är inte beredd. Inte beredd på att stora, vita flingor ska fastna i mitt hår. Men det gör de. De dansar och virvlar och mina ögon dras åt alla håll samtidigt. Och så tas jag tillbaka till en kväll när jag gick genom en vacker, död stad utan ljud. Bara enorma, dansande flingor och synliga spår i vit mark. 

 

Några dagar senare faller samma flingor om igen men får inget fäste. Men mina ögon klibbar fast. Och sedan. Som om det aldrig fallit, aldrig hänt. Och himlen bryts av i en regnbåge som sedan suddas ut av klarblå himmel. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har uppenbarligen glömt bort hur en sover. Inte nu igen. 

I stället tittar jag på film och känner alldeles för mycket.

 

 

När jag skaffade Smilla förra sommaren, hade jag kontakt med uppfödarna (för det var ett par) och skulle boka in tid då de skulle besöka Smilla i hennes nya hem. Detta blev emellertid aldrig av utan ställdes in på grund av sjukdom och sedan rullade vardagen på och det föll i glömska. Nu får jag veta att det faktiskt rörde sig om dödlig sjukdom, och det gör mig ont. Hon var så fantastiskt levnadsglad och passionerad som person. Så jag skriver några rader till hennes änkling. För jag kan inte låta bli. Jag blir för berörd för att inte sända tankar åt hans håll, och visa medkänsla, medmänsklighet. Inför dessa människor är jag nämligen också evigt tacksam. Smilla väcker en kärlek hos mig som inte går att beskriva, och jag har dem att tacka för henne. 

 Nyår valde jag att spendera med mina föräldrar, vilket faktiskt inte har hänt sedan 2009.