När jag skaffade Smilla förra sommaren, hade jag kontakt med uppfödarna (för det var ett par) och skulle boka in tid då de skulle besöka Smilla i hennes nya hem. Detta blev emellertid aldrig av utan ställdes in på grund av sjukdom och sedan rullade vardagen på och det föll i glömska. Nu får jag veta att det faktiskt rörde sig om dödlig sjukdom, och det gör mig ont. Hon var så fantastiskt levnadsglad och passionerad som person. Så jag skriver några rader till hennes änkling. För jag kan inte låta bli. Jag blir för berörd för att inte sända tankar åt hans håll, och visa medkänsla, medmänsklighet. Inför dessa människor är jag nämligen också evigt tacksam. Smilla väcker en kärlek hos mig som inte går att beskriva, och jag har dem att tacka för henne.