Det är morgon och mörker och jag är inte beredd. Inte beredd på att stora, vita flingor ska fastna i mitt hår. Men det gör de. De dansar och virvlar och mina ögon dras åt alla håll samtidigt. Och så tas jag tillbaka till en kväll när jag gick genom en vacker, död stad utan ljud. Bara enorma, dansande flingor och synliga spår i vit mark. 

 

Några dagar senare faller samma flingor om igen men får inget fäste. Men mina ögon klibbar fast. Och sedan. Som om det aldrig fallit, aldrig hänt. Och himlen bryts av i en regnbåge som sedan suddas ut av klarblå himmel.