Idag frågade jag en ungdom om hur det varit att sommarjobba som kyrkvaktmästare. Jag fick svaret "allt var dött!" och stunden senare fyllde skratten rummet. 

 

Idag var också en sådan dag då jag fick krama om en ungdom som verkligen kramade tillbaka, som i kramen förmedlade all övergivenhet som hens hjärta bär på. Så jag sa någonting i stil med "du förtjänar så mycket mer än vad livet har gett dig, det vill jag att du ska veta". 

 

Och jag blir påmind om att jag efter snart åtta år fortfarande inte kan tänka mig att arbeta med någonting annat.