Jag kan sakna att skriva. Men som alltid är det lättare att skriva om det svåra och mörka, så betydligt svårare att skriva om det varma och ljusa. 2016, året då jag blev utbränd, blev någon slags vändpunkt för mig på flera sätt. Ett tillfälle då jag valde livet fullt ut. Och det har gjort all skillnad i världen för den melankoli som ändå alltid besuttit min själ. Jag kan tydligt se skillnaden i mina ögon nu jämfört med när jag går igenom gamla foton. Som att tidigare fanns en hinna ivägen. En slags trötthet som inte gick att gnugga bort. Att nu vistas i en tillvaro med betydligt mindre intryck att hantera gör att jag på ett helt annat sätt får möjligheten att fokusera på det som får min själ att blomstra. Att vistas i naturen får saker och ting i min hjärna att möbleras om, på ett positivt sätt. När alla starka ljud dämpas så får jag utrymme att lyssna inåt. Ofta behöver jag fortfarande stänga ute världen genom solglasögon och hörlurar i öronen men kraften utifrån drabbar mig inte lika starkt.