Det här fotot gör mig lycklig i hjärtat för jag minns lyckan över att han till slut flyttade med mig. Samtidigt fylls jag av sorg över att aldrig få se denna syn igen. Hans död har väckt så mycket känslor hos mig. Känslor som jag trott att jag stängt dörren till men som nu visat sig ha blivit en fallucka i marken under mig. Med lite hjälp börjar jag sakta förstå vad det egentligen handlar om och att mitt hjärta inte kommer att gå sönder även om jag släpper fram den överväldigande sorgen som istället tryckts ner och blivit en tomhet i min bröstkorg. Jag behöver fokusera på tacksamheten över hur han läkte min själ och fick mig att känna mig älskad. Och jag behöver tro på att jag kan känna så igen. "Du är älskad och egentligen har du inga bekymmer". Jag ska bara börja förstå det också. Om jag nu kan.