Att intellektuellt veta är en sak.

Det som känns är en helt annan. 

Det finns ingen konsensus. 

Jag hade inte kunnat göra annorlunda.

Men kvar finns ändå en sorg som river inuti som en storm på öppet hav.

Döden bröt ett connection och skapade en dominoeffekt.

Som att mitt hjärta begravdes med honom. 

Som att jag är en ö och bara tomhet finns kvar. 

 

Det finns ingen som längre söker min blick så intensivt.

Som klättrar upp i min famn, naglar sig fast.

Trycker sitt huvud mot min hals,

som nästan kryper innanför mitt skinn för att vara så nära som möjligt.

Ingen som spinner av att höra min röst.

Ingen som spinner när jag lägger mitt huvud så nära som det bara går. 

 

Hur vänjer en sig av något som varit vardag och självklart i över tretton år?

 

 

Jag måste skriva om det, för annars går jag sönder.

Det finns inget annat utlopp.

Och som alltid slickar jag mina sår i ensamhet.